“Utan tvivel är man inte klok”, sa Tage Danielsson. Samma budskap förmedlas i den åttafaldigt Oscarsnominerade filmen Konklaven, men något mer mångordigt.
I filmens början håller kardinal Lawrence i Ralph Fiennes gestalt en predikan:
“Låt mig säga er att den synd jag har kommit att frukta mer än någon annan är visshet”, säger han. “Visshet är enighetens stora fiende. Visshet är dödsfienden till tolerans.”
Jag har grubblat en del på det där om vissheten som enighetens fiende. Min spontana tanke var att det måste väl vara fantastiskt för enigheten om alla är säkra på sin sak? Men sedan såg jag syndafloden stiga och dela människorna. På de två sidorna stod varsin grupp, fundamentalt oense – och exakt lika övertygade om att just deras tolkning var den rätta. Vilken enskild människa skulle då riskera att ta ett enda simtag mot de andra? Vem skulle vilja öda tid på att lyssna på vad de på den motsatta sidan har att säga?
När polariseringen det senaste decenniet tycks ha ökat verkar det också som att tvivlet har minskat. Vi älskar att omge oss med folk som tycker som vi, vi samlar dem i Facebookgrupper och Tiktokflöden, det är bekräftelse vi vill ha, vi vill läsa det mest korkade som sagts av dem på andra sidan, det mest oförsonliga, det som ger oss störst anledning att avsky och förakta dem. Det som bekräftar vår egen visshet.
I Bibeln tycks tvivel inte heller vara något eftersträvansvärt. Jakobsbrevets författare är kompromisslös: “Den som tvivlar liknar en våg på havet som drivs och jagas av vinden. En sådan människa, tvehågsen och vacklande i allt hon gör, skall inte vänta sig något av Herren”.
Och jag tänker att både han och Jesus har rätt. Vi behöver inte tvivla, inte för en tusendel av en ögonblinkning, på Guds kärlek och nåd.
— Erik Helmerson
Jesus själv strösslar med allt vi kan göra om vi skrotar tvivlet: “ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske”. Det är tvivlet som får Petrus att sjunka under vattenytan i skräck.
Men kardinal Lawrence fortsätter: “Vår tro är levande just för att den går hand i hand med tvivel. Om det bara fanns visshet, om det inte fanns något tvivel, skulle det inte finnas något mysterium. Och därför inget behov av tro.”
Jag älskar de orden. Och jag tänker att både han och Jesus har rätt. Vi behöver inte tvivla, inte för en tusendel av en ögonblinkning, på Guds kärlek och nåd. Den kan få oss att jonglera med berg.
Däremot är det farligt när vi blir säkra på att vi förstår Honom exakt rätt, att vi tolkar Hans ord på det enda korrekta sättet och att den som inte gör det är en sämre människa.
Samma sak gäller politiken. Kommer ni ihåg Dogbert, den tecknade seriehunden med kontorsslaven Dilbert som husse? Han sa en gång något i stil med: “Håller någon inte med dig? Utgå från att personen har exakt samma förutsättningar och önskemål som du. Om hen tycker annorlunda måste det alltså betyda att hen är antingen ond eller korkad”.
Det skrattade jag åt då, för ett tjugotal år sedan. Jag trodde inte att det skulle bli den allmänna inställningen i samhällsdebatten.
Men vilken möjlighet vi har här, vi kristna, att bygga en bro mellan de två oförsonliga sidorna. Då måste vi bara först acceptera tvivlet som en förutsättning för mysteriet, och mysteriet som en av kärlekens många skepnader.
[ Steven Crosson: I tider av tvivel kan det hjälpa att tänka ”just nu” ]
