Jag älskar ”Förrädarna”, men efter senaste avsnittet mådde jag illa

“Ska det här föreställa uppbyggligt?” Så kunde mina föräldrar säga när de klev in medan vi tittade på tv när jag var tonåring, och skärmen visade något som innehöll svordomar eller slagsmål. I dag begär de inte längre att allt de tittar på ska bidra till uppbyggelse. Nu delar vi inställningen att det ofta kan räcka med att man blir underhållen. Pappa och mamma tittar gärna på Bonde söker fru, och själv har jag under hösten underhållit mig med programmet Förrädarna. Det är kul.

För er som har missat program på TV4, handlar det om ett antal svenska profiler som flyttar in på ett slott för att delta i en mordmysterielek. Under lekens gång utsätts de för psykologiska prov, där vissa tvingas till ständiga lögner och alla misstänker varandra.

Vår familj har följt det med nästan pinsamt stort engagemang. I fredags tackade jag nästan nej till en middag hos grannarna eftersom ett nytt avsnitt skulle släppas. Nu tog vi oss i kragen, gick på middag och nöjde oss med att avnjuta avsnittet i efterhand. Det var spännande som vanligt, men den här gången var det ändå något som skavde. Mer än vanligt.

Plötsligt känner jag mig inte underhållen längre, utan ledsen.

—  Malin Aronsson

Visst, lite moraliska dubier har jag haft kring att jag så hämningslöst låter mig underhållas av en mordlek. Ändå känns det oftast inte värre än när jag som barn lekte krig med mina bröder. “Pang, du är död”, ropade vi, sen fick man räkna till hundra.

Vanligtvis håller sig bilderna av döden i Förrädarna på den typen av abstrakt nivå. Mordet sker genom ett platt besked i ett kuvert. Mer behövs inte, den stora underhållningen ligger ändå i samspelet mellan deltagarna. Att se före detta justitieminister Tomas Bodström föra alla bakom ljuset, kriminalteknikern Kelda Stagg försäga sig och komikern Filip Dikmen anklaga fel person är kul.

Men i det senaste avsnittet i programmet händer något. När deltagaren Liam ska mördas läggs han i en kista. Sedan får de andra deltagarna vandra runt honom och lägga dit en ros. “Hej då Liam” mumlar de allvarligt. Det är väldigt effektfullt. Jag kan se att det är “bra tv”. Så bra tv att jag mår illa.

Plötsligt känner jag mig inte underhållen längre, utan ledsen. Scenen med Liam är för bekant. Inte från tv utan från verkligheten.

De senaste veckorna har jag varit på flera begravningar. Jag har stått där med en blomma och tagit avsked. På riktigt. Kistan och rosorna i Förrädarna kommer för nära. Och nu har jag en fråga. Måste leken i tv bli så vulgär? Programmet är bra även utan de där bilderna som får det att vända sig i magen på mig.

Nej, jag är inte sur. Förrädarna är så spännande att jag förmodligen kommer att fortsätta titta ändå. Men här kommer en vädjan. Låt vissa scener ur våra liv vara just vad de är. Verklighet och inte underhållning.

Sorg och inte fredagsmys.

[ Finns det nåd för kristendomens störste förrädare - Judas? ]