Min första impuls efter Trumps vinst: Jag behöver godis

Det var inte den bästa av dagar. Jag hade varit uppe sedan fem på morgonen och stirrat på en skärm där världens viktigaste jobb gick till vad som kan vara världens minst kristna människa. Man ska inte peka på någon och ropa “syndare”, för vem är jag att döma? Men om någon skryter med sina synder? Bär dem framför sig på en silverbricka, allihop: högmodet, girigheten, avunden, frosseriet, vreden, vällusten – ja, denne någon verkar till och med falla offer för den sjunde dödssynden lättja - det sägs att han inte kan ta till sig skriven information som inte är sammanfattad i några få, enkla punkter.

Min första impuls när allt stod klart var: Jag behöver godis! Min andra: Nu har jag väl ändå en ursäkt att tröstköpa den där Ipaden som jag trånat efter i månader?

Jag reagerade alltså med både frosseri och girighet. Vilket märkligt samhälle vi har byggt där vi tror att vi kan få tröst i socker och mekanik.

Prästen nämner inte under denna tisdagsmässa USA med ett ord.

—  Erik Helmerson

Politiska val brukar handla om två saker: frihet mot trygghet. De är på många sätt motsatser: sänk skatten, och friheten ökar på trygghetens bekostnad. Utbilda fler poliser och du blir mer trygg, men mindre fri. Jag tror att vad som avgjorde natten till den 5 november var att människor trodde att den valde kommer att ge dem både frihet och trygghet.

Men jag, jag gick till den enda plats som verkligen kan erbjuda både och. “Jag vet att de hör bikt nu i kyrkan St Francis”, skriver den amerikanske trappistmunken Thomas Merton i dagboken om sitt religiösa uppvaknande. “Överallt, i morgon bitti, mässor. Här finns frihet, allt jag behöver göra är att vara tyst, sitta stilla.”

I S:t Eriks katolska domkyrka vid Medborgarplatsen i Stockholm väntade tre personer på att avlägga sin bikt, klockorna ringde som alltid några minuter i förväg, det var ovanligt många besökare denna eftermiddag och framme vid altaret stod en tillfälligt uppställd liten orgel i ljust trä. På fredag skulle det hållas konsert: Mozarts requiem. Symboliken fick mig att le där jag stod på knä i min bänk.

[ Svensk pastor: ”Det var härligt att Trump vann” ]

Men det är inte tid för dödsmässa. Förutom tröst, frihet och trygghet erbjuder kyrkan ytterligare ett ord, så viktigt nu. Hoppet är inte bara en vacker gåva utan rentav en plikt för alla kristna, skriver påve Franciskus i en ny bok. Att leva hoppet, skriver påven, kräver “en mysticism med öppna ögon”, att kunna urskilja hur det möjliga bryter igenom det omöjliga.

Det viktiga är aldrig valet som var utan det som kommer. Fortsätter vi att älska vår nästa, omvända oss och tro på evangeliet så stundar ett nytt val om fyra år.

Prästen nämner inte under denna tisdagsmässa USA med ett ord. Men psaltarpsalmen har nummer 27: “Herren är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta … Hoppas på Herren! Var stark, fatta mod och hoppas på Herren!”

[ Trump eller Harris? Så skulle svenska pastorerna röstat ]