Hur ska vi kunna rädda klimatet, om vi inte ens kan rädda ålen?

Har du rest utomlands i år? Inte jag heller! 2024 kan bli det första året på länge som jag har stannat hemma i Sverige under hela året. I stället har jag fjällvandrat, skärgårdsluffat och suttit på uteserveringar på dammiga trottoarer. Vädret har varierat, men det har varit skönt att slippa byta flyg och växla pengar.

Att jag väljer att semestra i Sverige, är i tiden. Kronan är låg, många känner klimatskam och flyget har blivit dyrare. Jag har fått värdera om, är det nödvändigt att resa utomlands varje år?

Utvecklingen får ses som en brytpunkt, i och med att världen över tid har blivit allt mer global. Vi reser, arbetar och handlar internationellt. Detta märks inte minst i klimatdebatten. Fokus är ofta på tropiska ekosystem, skövlingen av regnskog och kalkyler från IPCC.

Jag swishar pengar till stiftelsen direkt, men magonten ligger kvar.

Nyligen såg jag den mycket välgjorda dokumentärserien Fiskarnas rike på SVT-play. Jag kände mig illa till mods. Dokumentären visar hur vattenkraften hugger sönder den fridlysta ålen och blockerar laxvandringen. Asfalterade våtmarker hotar gäddan. Östersjön är ett av världens mest förorenade hav.

Staten är passiv. I stället ligger hoppet för firrarna i ideella sportfiskeklubbar som återställer vattendrag och hos Stiftelsen för Östersjölaxen.

Jag swishar pengar till stiftelsen direkt, men magonten ligger kvar. Filmen på ålynglen som förgäves slingrar sig upp mot vattenkraftens dammluckor går inte att släppa. Jag förstår inte varför, dagligen ser jag betydligt värre hemskheter på nyheterna.

Samtidigt känns regnskogsskövlingen och klimatkalkylerna för abstrakta för att kunna koppla till mitt eget leverne. Dammluckorna har jag däremot sett i mitt eget land. Det är tuffare att ta in, samtidigt som det känns lättare att vända. Mer hopp än hopplöshet.

[ Innan vi tar ett lån borde vi diskutera vad ett lyckligt liv är ]

Denna aspekt av att vara människa, att det är lättare att vurma och arbeta för något som känns mentalt nära, är en självklarhet inom kyrkan. Det viktiga är att komma inpå livet. Kyrkan mitt i byn, att hålla soppan kokande i myllret på torget. Den lokala förankringen är betydande för kyrkans höga förtroende.

Jag tror och hoppas att de ökade resorna inrikes gör att allt fler förstår att vår natur står på spel, att den värd att värna om och att detta gör att vi kräver förändring. Det behövs. Hur ska vi kunna känna att det är möjligt att rädda klimatet, om vi inte ens kan rädda ålen?

Min swish till Stiftelsen för Östersjölaxen känns futtig i sammanhanget. Jag börjar surfa efter fiskeklubbar i närheten.

Har någon ett par vadarbyxor att låna ut?

[ Emmy Stiernblad: Finns det ens ett kristet levnadsideal i dag? ]