Jag gick sönder inuti, ville kräkas och raderade mina appar i desperation

När våld och förödelse drabbade människor i Israel och Gaza för ett år sedan sökte jag tröst i en kyrka. Jag skrev om det i min första text för Dagen. När mitt nyhetsflöde, både det vanliga och det i sociala medier, blev fullkomligt outhärdligt tog jag de där stegen och på den vägen är jag än.

I oktober 2023 satt jag på biblioteket i en annan stad, åt lunch och scrollade och såg om och om igen hur människor inte längre betraktades som människor. Jag gick sönder inuti, ville kräkas, raderade till slut mina appar i desperation och gick sedan den korta biten till kyrkan bredvid biblioteket.

Allt var trasigt då men jag tände ett ljus, denna lilla men eviga symboliska handling när mörkret hotar att sluka tillvaron.

Varför skulle Gud gripa in för att trösta mig, när det jag sörjer tillåts fortsätta?

—  Agnes Arpi

En stund senare lämnade jag kyrkan uttömd och trött, tog en buss, gick av och in på en second hand-butik. Det skedde på rutin, jag brukar kolla böckerna där någon gång i veckan. Från poesihyllan tog jag en Harry Martinson-bok, slog upp en sida på måfå och läste. Jag tappade andan, för dikten framför mig tycktes handla om allt jag just tänkt och känt, fast den skrevs mer än 50 år tidigare.

Ett kallt krig, ett Europa som bearbetade andra världskrigets fasor, Harry Martinson med all sin smärta och så jag, med dikten i boken i handen. Jag köpte den för 15 kronor, gick ut och plötsligt sprack molnen upp. Jag såg blå himmel och kände på djupet att jag inte var ensam i min förtvivlan. Jag hade Harry Martinson, och kanske mer än det.

Jag tog mig igenom förra hösten i sällskap av Nelly Sachs, Gunvor Hofmo, Maja Ekelöf och Dag Hammarskjöld.

[ Agnes Arpi: När jag berättar om mina upplevelser i kyrkan så dör samtalet ]

De flesta jag berättar för om denna för mig meningsbärande händelse ser det som en lycklig slump. Vad bra att jag kunde få tröst på något sätt. Några skrattar åt mina allvarliga försök att utläsa och skapa mening ur intet. Andra tror inte på slumpen utan ser ett ingripande anpassat för mottagaren.

Det är det sistnämnda jag tampas med nu. Varför skulle Gud gripa in för att trösta mig, när det jag sörjer tillåts fortsätta? Varför skulle Gud ge mig en dikt som fick mig att förstå att jag inte var ensam, när barn lämnas ensamma, skadade och rädda? Varför skulle jag vara intressant att trösta, när mitt lidande är så litet? “Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar” (Rom 11:33) som man kan säga om någon vars prioriteringar man inte begriper.

“Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.” En lapp med Johannesevangeliets ord sitter på min kyl. Varje dag ser jag dessa ord, och klamrar mig fast. Många har brottats med teodicéproblemet före mig. I dag erkänner jag mig besegrad.

[ Ivar Arpi: Det finns något fundamentalt omanligt i att vara kristen ]