Kan du vara tyst med dina tankar i en halvtimme? Inte jag

“Skärmtid” är äldre än så – första träffen i mediearkivet Retriever kommer från 1998 – men nog måste det räknas som ett av 2024 års nyord. Vi har alla lärt oss vikten av att begränsa skärmtiden för oss själva och våra barn.

Så sent som i september lade Folkhälsomyndigheten fram sina senaste rekommendationer: max tre timmar om dagen för unga mellan 13 och 18 år. Strax dessförinnan hade regeringen aviserat en utredning om totalt nationellt mobilförbud i skolan.

Spontant tänker jag: toppen. Samla ihop ungarnas skärmar bara, lås in dem i ett tjockt skåp tills skoldagen är slut och helst ännu längre. Men jag vet ju vad det handlar om. Avundsjuka. Jag vill att någon på daglig basis strängt ska samla in också mina egna skärmar och se till att jag ägnar mig åt viktigare ting. Ägnar mig åt Gud.

Ibland har jag mage att inbilla mig att jag är en kontemplativ kristen, en själ som skyr världens larm och söker Gud i stillheten och tystnaden. I själva verket är det nästan alltid tvärtom, jag vänder Gud ryggen och fånstirrar i stället på världen som den gestaltas och tolkas i mina olika skärmar.

Rastlösheten är en av mina kardinalsynder. I somras blev “rawdogging” ett fenomen; människor gjorde en sak av att sitta stilla utan någon som helst stimulans under långa flygresor. “Kan du vara ensam i tystnad och dina egna tankar i en halvtimme?” frågade någon nyligen i något socialt medium. Förvånansvärt många svarade ja. Jag slog skamset ner blicken.

Ibland har jag mage att inbilla mig att jag är en kontemplativ kristen, en själ som skyr världens larm och söker Gud i stillheten och tystnaden.

I buddhismen talar man om “monkey mind”, om själen som vägrar vara stilla i meditationen utan rusar iväg åt alla håll, rastlös och utan kontroll. Jag vill vara en vardagsmunk, helst en kartusian, den strängaste orden som lever nästan dygnets alla timmar i tystnad – i själva verket har jag apans själ som vill rusa upp i närmsta träd och därefter till nästa, och nästa.

Det var så fint när ärkebiskop Martin Modéus i sin berömda intervju i SVT:s 30 minuter talade om undret, om förundran, om hur han inte hade svaret på hur skapelsen, jungfrufödseln eller uppståndelsen gick till: “Det vet väl inte jag. Det är ett trons mysterium. Gud är ett mysterium.” Modéus erbjöd en djupt kristen motbild till homo electronicus, till de otåliga generationerna, till människan som lever sitt liv med näsan i en skärm där hon söker ett omedelbart svar på livets alla gåtor. På mysteriet, på det “ovetandets moln” som enligt en anonym 1300-talsmystiker omger Gud i boken med samma namn.

“Informationsexplosionen (genom till exempel internet) har också påverkat det kontemplativa värdet i undret, i vördnaden”, skriver karmelitmunken Aloysius Deeney. “Försvunnet från vårt samhälle är det mystiska undret att inte veta.”

Jag önskar att någon tog mina skärmar och slängde dem alla i Domedagsklyftan. Själv klarar jag det inte. Än.

[ Jag såg lättnad i mina vänners ögon när jag lade bort mobilen ]