I maj skrev jag en krönika i Dagen om mitt år med kyrkan, där jag berättade om mitt utforskande av den svenska kristenheten. Nu har det snart gått åtta månader, och jag kommer att återkomma när det drar ihop sig. Längs vägen har jag gjort ett antal observationer.
När jag i början av året berättar om mina intentioner att lära mig mer genom att besöka församlingar av skilda slag möts jag av olika sorters reaktioner. Den första är av typen ”men varför!?”. Att jag, som av frågeställarna sannolikt betraktas som en kritiskt tänkande person, skulle börja gå i kyrkan på söndagarna är en ekvation som inte verkar gå att få ihop.
Kanske kan mitt akademiska intresse – att jag började läsa religionsvetenskap i Uppsala som nybakad student och nu tar min examen – vara en godkänd anledning, men att det skulle tala till mitt inre är nästintill otänkbart. Det spelar ingen roll att jag framför allt besöker den församling jag tillhör i Svenska kyrkan, ett samfund med 5,5 miljoner medlemmar.
Jag tolkar tystnaden som ovana och obekvämhet men inte illvilja.
— Agnes Arpi
Den andra sortens reaktion är tystnad. När jag berättar om mina upplevelser dör konversationen. Jag hade lika gärna kunnat påstå att jag har blivit swinger eller ska åka på tantraläger. Jag tolkar tystnaden som ovana och obekvämhet men inte illvilja.
Den tredje är nyfikenhet. Entusiasm tenderar att smitta, och jag uppfattar att det hos en del finns en längtan efter att utforska mening, samhörighet och tillit på samma sätt som jag, även om det också kan finnas en rädsla för dogmer, sekterism och långtgående krav på den enskilde. En person säger att hon länge har velat besöka olika församlingar för att bilda sig en uppfattning, men inte tagit sig den friheten på grund av den sekulära omgivningens förakt.
Den fjärde typen av reaktion är de människor som i och med min öppenhet själva har känt sig trygga med att dela med sig. Människor som jag har varit bekant med länge hör av sig och berättar antingen att de är troende eller att de har lämnat kyrkan. Jag inser att jag har flera vänner vars tro jag inte har vetat något om, bland annat för att de mött reaktionerna ovan. De orkar inte bemötas som korkade. Med vetskapen och uppriktigheten fördjupas också vänskapen.
[ Jag lever i ett ständigt sökande ]
Likaså märker jag att människor som har lämnat kyrkan sällan förväntar sig förståelse från det sekulära samhället. Så snäv tycks normen vara, att både troende och avhoppare döljer viktiga erfarenheter för att inte betraktas som tokstollar, samtidigt som de senare därtill får finna sig i att kallas bland annat ”bittra” av sina forna meningsfränder.
Vilket underbetyg.
Själv ser jag tillbaka på de gångna månaderna med värme, om än oviss syns min vandrings stig.
