Kyrkorna har ropat på mig länge – kanske med löfte om att få sitta stilla en stund? – men jag har inte lyssnat. Först i september förra året pallrade jag mig i väg för att testa lite med ena foten. Jag besökte en enkel lunchandakt med Taizésånger.
Kort därefter blev det 7 oktober och som om inte den dagen var outhärdlig nog följde månader av ren fasa. Förutom lidandet blev människor galna i sin nit att förneka andras lidande och förluster. Avhumaniseringen var, och är, brutal.
Jag leddes inte till kyrkorummet av behovet att förlåtas utan av bilderna på näthinnan. Det var inte längtan efter glädje som styrde mina steg, det var längtan efter väggar som uthärdar sorg. Tröst, när ingen fanns att få. Väl på plats började jag fundera:
Vad var det jag sa ja till, när jag konfirmerades den 21 maj år 2000 i Carl Johans kyrka i Göteborg? Nej, det var inte så enkelt som “presenterna” eller “alla andra gör det” – jag åkte till Taizé tre gånger och i sången och tystnaden under de dagliga gudstjänsterna fanns det något som var lätt och tillgängligt även för en auktoritetsföraktande tonåring från Göteborgs rödaste område.
Det var inte längtan efter glädje som styrde mina steg, det var längtan efter väggar som uthärdar sorg.
— Agnes Arpi
Jag behövde mer kunskap, så jag bestämde mig för att följa ett kyrkoår och utforska den religionstillhörighet jag har genom mitt medlemskap i Svenska kyrkan. Söndagarnas texter och liturgisk förståelse blev teman i mitt liv. Men den svenska kristenheten är brokig; för att förstå den måste jag också besöka olika frikyrkor, ta del av flera sorters uttryckssätt, läsa mycket, tala med människor med olika erfarenheter och vara tyst en hel dag med folk jag inte känner.
Några månader in har jag funnit skönhet, som i Bjärka-Säbys säregna ekumeniska vesper i Betlehemskyrkan och i Sankt Paulis trotsiga Fader vår en torsdag vid lunchtid. Jag har välkomnats in i prestigelös gemenskap och glatt mig åt fina människor. Jag har likaså lyssnat till predikningar med en världsbild som jag inte vill göra till min, och några gånger har jag även mött misstänksamhet. Nya frågor har dykt upp, som kommer att kräva sina svar. En natt drömde jag om Ylva Eggehorn, och i drömmen ställde jag alla frågor till henne. Jag har därtill upptäckt att jag tycker om att sjunga i grupp.
En kväll i februari var jag på föredrag i en EFK-församling. Pastorn citerade Tomas Tranströmer:
“Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån, en annan utifrån
och där de möts har man
en chans att få se sig själv.”
Att ta en chans kan vara en risk. Men här är jag nu.
[ "Jag visste inte att det fanns en intellektuell kristen elit" ]
