När en välkänd pastor som många unga såg upp till brast i sin karaktär ville jag prata med en av våra ungdomspastorer för att höra hur han mådde. Jag tänkte att nu är han nog otroligt besviken. Det var han så klart. Men hans första respons var inte vad jag hade förväntat mig. Han sa eftertänksamt: Hur vet jag att jag kommer klara att vara ledare? Om det här kunde hända den här personen, hur vet jag att jag kommer klara av det här då?
Det fick mig att fundera. Ungdomspastorns största reflektion var inte ilska mot en uppburen predikant som inte höll måttet. I stället handlade det om en medvetenhet om att han själv, precis som alla andra, bär på mänsklig svaghet som skall hållas i schack under ett helt liv och ledargärning.
Det är en helig uppgift och ett ojämförbart förtroende, värt att tas på största allvar.
— Andreas Nielsen
Det är inte alls orimligt att de förväntningarna finns. Paulus skriver i sitt första brev till Timoteus i inledningen av det tredje kapitlet att den som vill bli ledare i en församling strävar efter en viktig uppgift. Det är något oerhört fint att få förmånen och förtroendet att leda i en församling. Där förtroende, frukt och ett uppenbart kall får andra att vilja följa. Det är en helig uppgift och ett ojämförbart förtroende, värt att tas på största allvar. Ett ansvar inför Gud men också inför de som ger förtroende. Jesus säger i Lukasevangeliet kapitel tolv att av den som har fått mycket kommer det att krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket, har också desto större ansvar. Samtidigt finns detta ständigt närvarande. Medvetenheten, bävan, litenheten att som människa försöka leva upp till denna heliga kallelse.
Församlingen ser de bästa 90 minuterna av pastorns liv varje söndag. Där i sin tjänst, förmedlande ett budskap som i bland ger både applåder och ett amen. Men som oftast varit många dagars bävan och uppgivenhet att som människa försöka förmedla det gudomliga. Och att under veckan leda personal och volontärer, fatta kloka beslut med vetskapen om att man bara är ett felbeslut bort ifrån att urholka en rejäl del av det förtroende man byggt under så många år.
Ständigt denna känsla av ett ur mänskligt perspektiv omöjligt uppdrag. Bärandes andras bördor av äktenskap som gungar, sjukdomsbesked hos människor som behöver uppmuntran, budgetar som ska gå ihop. Verksamheter som ska växa, strukturer som ska formas och förväntningar som är både uttalade och outtalade. Ibland kan bördan vara så tung att när man gett allt man har, har man även gett bort den kraft som man skulle ha kvar till sin egen familj.
Kanske får man aldrig så mycket uppmärksamhet som pastor förrän man gör något som är fel. Och medvetenheten om sin egen mänsklighet gör att missmod ofta är mer påtagligt än högmod hos de allra flesta pastorer jag mött. Ändå, denna otroliga nåd att få tjäna en helig Gud och vinna och vårda Hans får. Detta går såklart inte i egen kraft. Det finns en särskild nåd som alla ledare i Guds hus får lita på och vila i. Det gör att det förtroende som varje ledare behöver förtjäna och vårda ändå är något som är värt att sträva efter. Genom transparens och integritet behöver vi ledare omge oss med människor som ser det bästa i oss, men också älskar oss tillräckligt mycket för hjälpa oss när vi inte ser det själva.
[ Frida Park: Glöm inte de som blir utsatta för ledarens synd ]
