Det är match på Zinkensdamms IP. Termosen är nedpackad, öltältet är fullt. Tappra föräldrar agerar funktionärer. Bollkallarna skrattar på det sättet som man sällan ser; när skrattet kommer från magen och ögonen tåras. Alla står upp på läktaren, det finns inga sittplatser. Det är kallt, jag har långkalsonger under kostymbyxorna. Men varför skulle jag klaga?
Första gången jag gick på bandy blev jag fullständigt knockad. Jag visste inte att detta fanns. Alla som har varit på bandy vet vad jag pratar om. En enkelhet. En stämning som är nästan oförklarligt fantastisk.
Samtidigt är bandy en underdog. För det första blandar alla ihop bandy (som spelas på is) med innebandy. Sedan är antalet aktiva utövare 55 000, samma siffra för innebandy är närmare 400 000. Ett fullsatt Zinken framstår som en studiecirkel jämfört med ett derby på Tele2 arena.
Att vara en subkultur innebär att man erkänner värdet av att vara annorlunda.
— Emmy Stiernblad
Nils Håkanson skrev i Svenska Dagbladet om hur bandyn har betraktats som döende. Allt färre utövar den. Svenskar är i dag mer benägna att sitta ensamma hemma och kolla på Champions League än att stå på en kall läktare. Bandyn har varken makt eller pengar.
Underdog-stämpeln är sällan självvald. Nils Håkanson beskriver hur bandykulturen präglas av uppgivenhet och nostalgi. Man vill inte vara en minoritet. Bandyn, som alla andra folkrörelser, var betydligt starkare för 50 år sedan. Det är en utveckling som också finns hos facken, punken, litteraturen och hos konsten att bygga flaskbåtar. Samtidigt är bandyn otrolig, det finns en själ som man inte ser röken av i den internationella fotbollen. Jag citerar Håkanson: Det ångar ur din mun, ett säkert tecken på att du lever.
I Sverige ser kristna sig själva som en minoritet. Det finns även där en önskan om att bli fler och en underton av att det var “bättre förr”. Men man kan välja att se det på ett annat sätt, att kristendomen är en högst levande subkultur.
Det finns många andra subkulturer, som poeter, skejtare och byggnadsvårdare, som inte har så många anhängare. Men de står bekymmerslöst för det de gör, de tar plats i samhället. De varken vill eller tror att den stora massan ska gå på poetry slam eller ta brädan till jobbet. Tro är inte en hobby, men det blir ledsamt att stirra sig blind på sviktande medlemssiffror.
Att vara en subkultur innebär att man erkänner värdet av att vara annorlunda. Det ger möjligheten att våga ta ut svängarna. Bandyn och kyrkan må vara krympande, men jag känner själv hur de lever. Jag känner en frimodighet som infinner sig när man inte längre måste vara som alla andra.
[ Bandytränaren Johan Sixtensson: Jag har lugnet och tryggheten i Gud ]
