På morgonen den 24 december väcks vi av mamma och så samlas vi allihopa framför brasan. Vi virar in oss i filtar, pappa öppnar Bibeln och läser julevangeliet: “Och det hände sig vid den tiden…”. Efter läsningen sjunger vi Nu tändas tusen juleljus, innan vi får en morgonpresent och fikar tillsammans. Så går julaftonsmorgonen till hos oss.
Oavsett om du har hört julevangeliet ofta, någon gång eller inte alls, så tror jag nog att du känner till den kristna anledningen till varför vi firar jul. Man kan tycka att det låter märkligt – att Jesus föds, är Guds barn och lever ett liv där han gör under och tecken, för att dö och sedan leva igen. Vi människor kan egentligen inte relatera till det, alls. Det ligger utanför vår förmåga att förstå.
Evangeliet visar på min litenhet och Guds storhet. Jesu födelse är en händelse som blir näst intill obegriplig för oss. Kanske, för att göra berättelsen lite mer begriplig, kan sången som vår familj sjunger på julaftonsmorgon vara till hjälp. Vi börjar med de två första verserna:
Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund
Och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund
Och över stad och land ikväll går julens glada bud
Att född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud.
Jordens mörka rund lyses upp av en stor skara änglar som herdarna får se den natt då Jesus föds. Innan änglarna berättar att det handlar om ett nyfött barn så beskriver de barnets identitet: Frälsaren, Messias och Herren.
Jesus är Frälsaren, eftersom han är räddningen ur all nöd - han vill vårt eviga väl.
Jesus är Messias, eftersom han är sänd av Gud, rustad med den kraft som visar på Guds storhet.
Jesus är Herren, eftersom han bär den fulla makten och det majestät som Gud har.
Allt detta är Jesus för oss! Vi som lever våra liv, på olika sätt. Vi som gör fel ibland och rätt ibland. Jesus vill vara räddningen för oss, från det som är ont i våra liv. Han bär oss och ger kraft till att leva ett liv som pekar mot honom. Han vill allt detta, trots att vi inte förtjänar det. Redan här kan vi konstatera hur julevangeliet belyser Guds storhet och vår litenhet.
Och familjen Simonsson sjunger vidare, tidigt på julaftonsmorgon:
Du stjärna över Betlehem, o, låt ditt milda ljus
Få lysa in med hopp och frid, i varje hem och hus.
Herdarna beslutar efter änglarnas besök att de ska gå och söka efter det tecken de fått beskrivet, nämligen ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. De skyndade i väg, och eftersom de fann platsen, måste det betyda att de först letade. Gud gav olika tecken. De vise männen skulle titta efter stjärnan, och herdarna efter barnet. Gud kan ge oss olika tecken även i dag, i vår vardag.
Har du någon gång fått en ingivelse att höra av dig till en person, bara som uppmuntran? Har du någon gång tänkt att du vill be för någon du träffar? Detta kan vara tecken från Gud till dig, för att han vill använda dig och låta fler lära känna hans kärlek. Oavsett tecknets “storhet” så får vi, liksom herdarna, skynda, leta – och finna!
Så sjunger vi sista versen framför brasan:
I varje hjärta, armt och mörkt, sänd du en stråle blid
En stråle av Guds kärleks ljus, i signad juletid.
När herdarna funnit Jesus berättade de ivrigt för alla om vad de varit med om. Två känslor står då beskrivna; några häpnade, alltså blev förvånade, och Maria begrundar. Julen hjälper oss att stanna upp och begrunda - vad vill den visa oss? Vi får se mer av vem Gud är och vad han vill, och vi får förstå att som kristen bär man Jesus inom sig. Vi får bli en vidare stråle av Guds kärleks ljus. Och är det så att du ännu inte tror, så är det inte svårare än att säga “Jesus, jag vill ta emot dig i mitt liv”. Sedan tycker jag att du ska gå till en kyrka nära dig för att lära känna Jesus mer, och även få chans att träffa nya vänner.
Herdarna visar i sista versen det vi alla gör, efter jobb, konferenser, middagar eller efter julfirandet – de vände tillbaka. Tillbaka till sin vardag. Vi har alla vår vardag, och i den får vi hjälpas åt att sprida strålen av Guds kärleks ljus – i signad vardagstid.
---
Julevangeliet. Lukasevangeliet kapitel 2 vers 1-20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: “Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: “Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen, sade herdarna till varandra: “Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.
---
