“Håll blicken på den korsfäste, och allt annat blir trivialt.” Orden är Theresa av Ávilas. Jag står på knä och upprepar dem gång på gång för mig själv och jag har bara sovrummets crucifix i blicken, men AIK:s samtidiga kamp för att hålla 1–1 mot IFK Göteborg, och därmed klara sig kvar i allsvenskan, blir inte det minsta trivial. Det finns något skamligt i att blanda samman gudstro och fotboll.
Tro är på riktigt, det är existens, evighet, det är den gudomlige Byggmästaren som slipar våra själar med skuggor, rädsla och andens bedrövelse (Padre Pio). Fotboll är en förströelse, en hobby, elva människor som jagar en boll – som den brukar säga som varken förstår sig på bollar eller människor. Men som varje fotbollsälskare vet är det en sport som äter sig in i själen.
Kära Gud, jag är ju fotbollssupporter och du vet hur vi är, lite galna. Nu ber jag Dig: låt AIK vinna
— Erik Helmerson
Nick Hornby beskriver i supporterbibeln Fever Pitch hur han i sin depression går till en psykolog där han försöker tala om “min familj, mina jobb, mina förhållanden och sist men inte minst Arsenal”. Klubben har alltså en status i hans liv i paritet med familjen och kärleken.
2018 var AIK inblandat i en lång, frätande strid om segern i Allsvenskan. Då gick jag till en präst för att fråga om det var en synd att be för guldet - de andra klubbarna hade trots allt inte förtjänat det mindre. Dessbättre var prästen tysk och förstod, inbillar jag mig, problemet bättre än sina svenska bröder. Hans svar var briljant: “Du kanske kan be ungefär så här: `Kära Gud, jag är ju fotbollssupporter och du vet hur vi är, lite galna. Nu ber jag Dig: låt AIK vinna. Jag vet hur dumt det låter, förlåt, men sådan är jag Gud, du känner mig´.”
Denna säsong tvingades jag redan i maj att be Gud att han skulle rädda AIK kvar i allsvenskan. Ja, jag vågar säga det: 2023 var en golgatavandring. Det har gått så långt att jag faktiskt – Kyrie, eleison – i tanken jämfört supporterskapet med Kristi passion. Våndan inför varje match och kommande förnedring var vårt Getsemane. Vi har smädats av andra supportrar, pinats av konkurrenterna, burit vår förnedring i allas åsyn fram till det oundvikliga slutet.
Nu var det en annan tysk präst som tvingades lyssna till mitt självömkande gnäll. Hans råd var lika goda: “Du måste kunna lämna världen”, sa han. “Träna på din indifferens. Tänk på att vi alla ska dö, att allt är förgängligt.”
Nästa år ska bli annorlunda. Jag har lärt mig hur fåfängt det är att hänga upp mitt välbefinnande på något så flyktigt, så omöjligt för mig att påverka, som ett fotbollslag. Så snart vi vänder blicken bort från det eviga, och stirrar på guldkalven, bländas vi. Det är vanvett att be för ett fotbollslag. Vanvett… AIK tog guldet 2018. I år höll vi 1–1 mot Blåvitt och klarade oss kvar i allsvenskan. Ära i höjden åt Gud.
