Den unge mannen, iklädd italiensk märkeskeps och en axelväska med kort rem som hängde fram på bröstkorgen, lyste lika starkt i möteslokalen som den gassande solen över den sommarslöa staden. Vi kan kalla honom “Claudio”. Då medelåldern på den gudstjänstfirande församlingen steg betydligt under semestermånaderna hade hans första bekantskaper i kyrkan kommit att bli en härlig grupp pensionärer.
Jag och Claudio stod och pratade efter samlingen, jag minns att han stod och snurrade sina bilnycklar runt fingret när vi stod och bekantade oss med varandra. En av damerna kom fram till honom och sa: “På onsdag ska vi åka på utflykt till ett LP-möte, vi behöver fler som skjutsar, har du körkort?” Claudio tvekade lite innan han log och svarade; “Jag har bil…”. Det skulle senare visa sig att han dock inte hade körkort men den tjänande inställningen var det inget fel på.
‘Du förstår inte Mattias, de där människorna sorterar till och med sitt skräp, allvarligt, vad har jag där att göra’.
Jag fick senare veta att den unge mannen nyligen beslutat sig för att lämna ett rikskänt kriminellt nätverk, han hade sökt sig till kyrkan och blivit frälst. De kommande månaderna träffades vi för att samtala om grunderna i tron och det nya livet som han längtade efter. Claudio kom också med i en hemgrupp, det skedde stora förändringar i hans liv.
Hösten kom och jag hörde att Claudio hade slutat i hemgruppen. Gruppmedlemmarna var vänner till mig, fina människor, kärleksfulla, vänliga. Dragningskampen i en människas liv kan vara hård, så det var med viss oro som jag frågade Claudio om varför han hade slutat i gruppen? Svaret var inte vad jag hade väntat mig och efter att det fått sjunka in en stund gjorde det ett avtryck i mig som ännu är kvar: “Du förstår inte Mattias, de där människorna sorterar till och med sitt skräp, allvarligt, vad har jag där att göra…”.
[ Tre exkriminella om gängkriget: Mycket värre än tidningarna skriver ]
Ibland känns det som att det blir fel hur man än gör även om det sker med goda avsikter. Det är verkligen inte lätt att vara medmänniska om sopsortering blir en stötesten som leder min broder till fall! För mig blev det ändå en ögonöppnare som uppenbarade kulturkrocken som kan uppstå för fler än gängkriminella när man närmar sig den frikyrkliga gemenskapen. Jag vet att ett ordnat liv absolut kan vara en god frukt av att få ett nytt liv i Kristus. Visst blir man en ny skapelse genom frälsning och dop, men det betyder inte per automatik att man blir en Svensson. Frågan för oss kristna är om det verkligen ska behövas att man blir det för att passa in?
[ Den internationella profeten försökte få mig att falla under förbönen ]
