På mitt skrivbord hemma i arbetsrummet i Strängnäs finns två röda anteckningsböcker. De är små, ungefär i A6-format. Den ena har tygomslag och den andra är i rött läder. Båda har funnits med mig i flera år. Den ena i nästan 15 år – den andra sedan 2017. Gemensamt för dem båda är att de innehåller tankar, reflektioner, böner och funderingar om det som är viktigt i mitt liv.
Glädjeämnen, sorger, oro och förhoppningar i en fin blandning. Jag skriver inte dagbok, böckerna använder jag i första hand när det är tyst och stilla omkring mig. Under dagar på någon retreatgård eller under en stilla kväll hemma i domkyrkan.
Jag tar med dem när jag umgås med mig själv, när jag försöker lyssna inåt och ställa de där frågorna som verkligen behöver redas ut, som behöver få ett svar.
Hade jag vågat byta livsspår samtidigt som jag bockade av alla att-göra-listor som aldrig verkade ta slut?
När jag bläddrar i mina röda böcker ser jag platser och människor framför mig. Mina anteckningar förflyttar mig till Vadstena, till Wettershus, till Saligprisningarnas berg, till Strängnäs domkyrka, till Bjärka-Säby eller till en vacker plats i naturen. Den gemensamma nämnaren för dessa platser är tillfällen då jag sökt mig till tystnad i gemenskap med andra.
Under nästan 25 år har jag regelbundet försökt hitta former att dra mig undan det brus och larm som är vardagen för många av oss. För mig har vardagen under dessa år handlat om så mycket som behöver full uppmärksamhet: små barn som blir tonåringar och unga vuxna, jobb, företagande, vänner, pendling, jobbresor, gudstjänstfirande, körsång, fritidsaktiviteter, åldrande föräldrar, livskriser …
Att hinna lyssna inåt – och lyckas hålla en dialog med Gud är inte alltid enkelt. I anteckningarna finns frågor nedtecknade, men också många utropstecken som ger svar och en ny riktning i livet.
I mina röda böcker blir det tydligt att tystnaden och retreatens form har burit mig genom vardagens upp och nedgångar. När jag planerat ett nytt år eller en ny termin har tillfällena då jag får dra mig undan varit lika viktiga som att planera semestrar eller budgetera en verksamhet på jobbet. De har blivit som vackra efterlängtade rastplatser när man färdas snabbt på en motorväg med blicken fäst långt framåt.
Utan dessa rastplatser – vem hade jag varit i dag? Hade jag vågat byta livsspår samtidigt som jag bockade av alla att-göra-listor som aldrig verkade ta slut? Hade jag hört kallelsen mellan teammöten och flygresor?
Att ställa platser till förfogande där tystnad i gemenskap kan ge svar på människors frågor till sig själva och till Gud – det kommer att vara en viktig uppgift framöver. För oss som finns i kyrkor och församlingar och för alla som vill bidra till att fler hittar sina rastplatser i en orolig tid.
