Jag tror Gud gråter när terroristerna skriker hans namn

Än en gång ritar raketer och stridsflygplan rutnät i himlen över heligt land. Än en gång eld, stål och blod. Vi ser unga män som dödar, slår, släpar och binder. “Gud är stor!”, ropar de. “Gud är stor!”

En gång som ny katolik biktade jag att jag missbrukat Guds namn. Jag slet med frågan, som man säger. Jag var sedan länge rätt skicklig på att undvika detta missbruk; det var åratal sedan jag ens hade sagt “Herregud!”. Men nu skulle jag för någon citera en av nyckelreplikerna i serien South Park: “Oh my God, they killed Kenny!”

Man vet ju ofta vad man kommer att säga några sekunder innan man gör det, och jag kände en sorts hjärtats äckel medan jag närmade mig stunden då jag skulle forma orden. Jag fick dra dem ur min mun och efteråt kom skammen. Men det är märkligt; lika skamligt kändes det senare i biktstolen, inte för att min synd var för allvarlig utan för att den var för futtig. Jag var lika ovillig att bikta mig som att inte göra det. Och mycket riktigt. Min biktfader bad mig vänligt att gå hem och slå upp ordet “skrupulös”.

Men jag är inte ensam om att fortfarande tycka att det är svårt. När får man utbrista i ett “Gud!”? När går lovsången och åkallelsen över i vanvördig slentrian? Googla “take the Lord’s name in vain” och du får en mängd träffar som undrar vad det innebär.

Som bekant frågade även Martin Luther, och gav svaret: “Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke bruka hans namn till onda önskningar, svordom, vidskepelse, lögn och bedrägeri, utan åkalla det i all nöd, bedja, tacka och lova.”

Det är en fin sammanfattning. Katolska kyrkans katekes är ordrikare och mer konkret: “Det är också hädiskt att använda Guds namn för att (…) tortera människor eller döda dem. Missbruk av Guds namn för att begå ett brott kan provocera andra att förkasta religionen.”

Hur förhåller Han sig till att människor begår de vidrigaste kränkningar av allt heligt, samtidigt som de i triumf skriker hans namn?

—  Erk Helmerson

Ja, det är en reaktion man kan känna igen sig i. Jag ser dessa unga män med sina automatvapen paradera bredvid döda människor, och jag hör ropen om att Gud är stor. Vad tänker Gud? Hur förhåller Han sig till att människor begår de vidrigaste kränkningar av allt heligt, samtidigt som de i triumf skriker hans namn?

Vi lever i en tid av relativisering och motfrågor. Den som undrar om vissa mäns beteende kommer direkt att få frågan om helt andra män och kvinnor: “Men du då, din Gud, vad tycker Han om alla de övergrepp som begåtts och begås i hans namn, vad tycker han om mördare som ristar bibelcitat i gevärskolven, om galningar som läser in manifest där de säger sig tro på Honom?”

Ja, på det har jag ett svar: Jag tror att just detta, om något, är svaret på Martin Luthers fråga. Detta är att missbruka Guds namn. Jag tror att Gud gråter, om det nu går att föreställa sig en gråtande gud. Och den föreställningen är något som just vi kristna borde ha lätt för.

[ Öyvind Tholvsen: I en narcissistisk tid kan vi pastorer få hybris ]