Två gånger de senaste åren har jag intervjuat människor som fått besked att de snart ska dö. Man kunde förvänta sig tunga och sorgliga samtal, men i stället har det blivit några av de finaste och varmaste möten jag haft under mina mer än 35 år som journalist. En naken ärlighet fick sätta tonen, det är liksom inte läge att låtsas när döden knackar på dörren.
Allra mest slående har varit den djupa glädje som manifesterat sig. Jag kan inte minnas att jag upplevt så många hjärtliga skratt i en intervjusituation som i samtalet med Annika Karlsson och i förra sommarens möte med den nu framlidne pingstprofilen Sten-Gunnar Hedin. Skulle möjligen vara ett samtal med den brittiske författaren Adrian Plass, då. Men det var länge sedan.
När som helst kan jag ledigt framkalla bilden av Sten-Gunnar vid vårt sista möte, hans glädje när det lilla barnbarnet smet ut på balkongen för att påkalla morfars uppmärksamhet. Fysiskt tärd men likväl strålande. Glad i livet och uppfylld av en ödmjuk önskan om att få vara med en liten tid till.
Det berörde mig djupt att Sten-Gunnar hade så nära till skrattet. Samma sak med Annika Karlsson. Mitt i allvaret utstrålade hon en djup glädje och en tacksamhet över det liv som blev. Hon kunde till och med glädjas över att sjukdomen skapat nya öppningar för henne som evangelist. Glättigt? Inte på en fläck. Genuint? Utan minsta tvekan.
När hela ens existens ställs på sin spets blir det så självklart vad som verkligen betyder något i livet och vad som bara är strunt.
— Urban Thoms
För femton år sedan blev jag själv svårt sjuk. En hjärtklaff hade mer eller mindre slutat fungera, vilket gjorde att kroppen hade svårt att få syre. Operation var enda sättet att överleva och den behövde göras skyndsamt. Ändå upplevde jag aldrig att jag befann mig i dödens väntrum. Ingreppet som måste göras var visserligen stort, men räknades ändå som rutin. Och statistiken visade att risken för att operationen skulle misslyckas var minimal.
Jag kan inte minnas att jag hade nära till skratt där och då, men märkligt nog var jag aldrig rädd. Det jag allra tydligast minns är det allvar som infann sig när hela tillvaron plötsligt stannade upp. När hela ens existens ställs på sin spets blir det så självklart vad som verkligen betyder något i livet och vad som bara är strunt. Den urskiljningsförmågan har jag försökt bära med mig.
Såväl Sten-Gunnar Hedin som Annika Karlsson ger uttryck för en glädje som bottnar i goda relationer och ett hopp som burit och bär. Ända in i evigheten. Jag tolkar deras hjärtliga skratt som ett trygghetens värdebevis. Ett hoppets kvitto för den som har målet utstakat.
