Efter en stressig period var det dags att åka på tyst retreat. Jag såg fram emot att få leva i fysisk avkoppling och digital nedkoppling under några dagar. Jag hade kommit på mig själv med att den senaste tiden bara öppna Bibeln i tjänsten, och att jag bett för andra men inte för mig själv. Äntligen skulle jag ta upp den bortglömda kontakten med Gud, få till bönevanor att hålla fast vid och få svar på vilka steg Gud ville att jag skulle ta framöver.
Väl på plats gick jag helt in i den bönerytm som retreaten hade. Vid ett tillfälle var jag ute och gick en lång promenad i snöslasket när en person sökte kontakt med mig. Jag, som ju inte skulle prata med någon annan än Gud dessa dagar, försökte undvika henne och vek av åt ett annat håll. Kvinnan följde efter och ropade till slut för att få min uppmärksamhet, varpå jag tvingades vända om och muttra så tyst jag kunde, så att det kanske ändå inte skulle räknas som prat: ”Ja?”.
Ursäktande berättade hon att hon gått vilse och bad om min hjälp. Irriterat gav jag upp tystnaden och förklarade vägen, korthugget och lagom otrevligt. Hon förstörde ju min tysta retreat.
Jag vet inte om det var den händelsen eller om jag bara var i osynk med Gud, men jag upplevde att de där dagarna inte alls gav mig det jag hade hoppats på. Gud kändes långt borta och framtiden var lika oklar som innan. Men jag hade i alla fall börjat läsa igen. I Dietrich Bonhoeffers bok Liv i gemenskap hittade jag följande rader:
”Vi måste vara redo att låta Gud avbryta oss. Gud verkar så att han ständigt och jämt korsar våra planer genom att ställa människor med deras anspråk och behov i vår väg. Vi kan då gå förbi dem, ivrigt upptagna av dagens viktigheter, ungefär som prästen gick förbi den misshandlade i liknelsen – kan hända läsande sin bibel!”
Hemkommen, uppkopplad och pratglad slog det mig: Leviten och prästen som gick förbi den misshandlade i liknelsen, farisén som vägrade bota sjuka på sabbaten, hycklaren som bad i gathörnet – det var ju jag! Och kvinnan som gått vilse, var det kanske Gud?
I mina förväntningar på att några dagar i tystnad skulle ge mig allt det jag inte lyckades få till hemma, tappade jag bort något avgörande: att lämna utrymme för Gud att störa mig.
Det är först i efterhand som jag kunde ana hur Gud arbetade med mig. I mina förväntningar på att några dagar i tystnad skulle ge mig allt det jag inte lyckades få till hemma, tappade jag bort något avgörande: att lämna utrymme för Gud att störa mig.
Jag tänker ofta på kvinnan, som jag i min egen goda fromhet, vände ryggen åt. Gud korsar jämt och ständigt våra planer. Lika mycket, om inte mer, i vårt vardagsliv som på en tyst retreat. I en fullspäckad vardag finns det inte tid för avbrott, och i stället för alla de goda vanor jag ständigt startar och lika ofta slutar är det viktigaste kanske att ta det lite lugnare, gå lite långsammare, stanna lite längre, komma lite tidigare och ge plats för Gud att göra något oväntat. Och den kvinna som framför allt gått vilse, det var nog jag.
