“Vi är rädda på riktigt. Jag är inte säker på att ni är det. Vi är mer bokstavligt rädda.” Orden kommer från ett samtal mellan teologen och prästen Jan Eckerdal och en ung kvinna vid ett kyrkkaffe efter en högmässa. Jag känner inte kvinnan men jag har mött många av hennes generationskamrater.
Vi är rädda på riktigt! Orden etsar sig fast och påminner mig om ett samtal jag nyligen hade med en ung vuxen. “Jag vill bara vara hemma”– sa hon. “Jag vill inte resa, inte träffa nya människor, inte upptäcka något nytt.”
Den senaste tiden har jag mött en ung generation som är så rädda inför framtiden att många tvekar om det är värt att bli föräldrar, kan man sätta barn till världen när klimathotet hänger över planeten, krig rasar i vår närhet, när pandemier gör det omöjligt att mötas och uppgörelser i gängen gör det farligt att leka på en skolgård?
Jag tänker på den skillnad i villkor som finns mellan de som är unga nu och vi som var unga för 40 år sedan. Min generation blev vuxen när vi trodde att allt var möjligt. Muren mellan öst och väst föll, öppenhet och frihet var honnörsord, vi kunde resa billigt över världen för att studera, umgås och lära känna människor från skilda kulturer.
Min ungdomstid i Svenska kyrkan präglades av kontakter med Sydafrika. Vi sjöng sånger med rytmer från södra Afrika och knöt vänskapsband över hela världen. Jag och mina vänner ägnade tid åt frigörelsen i Sovjetunionen och Östeuropa. Vi reste till Leningrad och Moskva, demonstrerade för fri- och rättigheter. Vi fick vara med när Sovjet blev Ryssland och hoppet tändes om en fri värld.
Varje generation präglas av den värld där man blir vuxen. Därför gör formuleringen – vi är rädda på riktigt - ont i mig. Den som har hela livet framför sig – ska inte vara rädd. Den borde få vara nyfiken, trygg och fylld av hopp.
När jag möter rädslan vill jag sträcka ut handen och säga: Var inte rädd – Jesus är vårt hopp.
När jag möter rädslan vill jag sträcka ut handen och säga: Var inte rädd – Jesus är vårt hopp. För mig är det självklart, men för den som aldrig mött Jesus, inte hört berättelserna eller talat med någon som tror blir orden svårbegripliga
Ibland beskrivs det som att dessa människor saknar en gudstro, men det är inte min upplevelse. Kanske handlar det om att man aldrig har mött tron, att ingen människa i ens närhet har vittnat om Jesus. Tro har blivit något abstrakt som gäller andra.
Här har vi som kristna en livsviktig uppgift. Men många gånger har vi blivit lite väl försynta, vi vill inte tränga oss på. Vi hoppas att vår tro ska smitta. Men det räcker inte: orden till en medmänniska, en vän, ett barn eller barnbarn kan göra skillnad. Ingen kan bättre än du berätta för andra om Ditt möte med Gud och det hopp som Jesus skänkt i ditt liv. Ingen uppgift är viktigare för oss som kristna än att vittna om hoppet bland alla dem som är rädda på riktigt.
[ Birgitta Ed: Jag har varit på väg mot prästvigningen i 30 år ]
