“Måste läsa Julian av Norwich igen”, skriver den katolska rättviseaktivisten Dorothy Day, vid ett tillfälle av klarsynt misströstan. Det är särskilt några ord som Day trånar efter att återse: “Allt kommer att bli bra, allt kommer att bli mycket bra”.
Julian av Norwich? Henne hade jag aldrig hört talas om. En snabb googling visade att denna eremit, mystiker och teolog levde någonstans mellan 1343 och 1416, att hon fick uppenbarelser av den blödande Kristus, att hennes verk är det äldsta överlevande av en kvinna på engelska språket och att hon var förvånansvärt modern i sin syn på Guds kvinnliga natur.
Det är mycket vi inte kan säga med säkerhet om Julian av Norwich. Inte exakt när hon föddes och dog, inte ens hennes riktiga namn. Men något stort, något varaktigt åstadkom hon i sin förseglade eremitcell i S:t Julians kyrka i Norwich. Något som fick samtiden att i stora skaror söka upp henne som själasörjare, som lever kvar än i dag och som har inspirerat namn som Day, TS Eliot och Iris Murdoch.
Vid 30 års ålder blir Julian svårt sjuk och ligger nära döden. Det är när hon mottar de sjukas smörjelse och fixerar blicken på ett krucifix vid sängens fotände som hon ser hur Jesusfiguren börjar blöda. Hon får femton uppenbarelser av hur himlen öppnas med Kristus i full härlighet; hon förstår meningen med sitt lidande och möter också Jungfru Maria, omsvärmad av kärlek.
Den sista uppenbarelsen kommer natten därpå, då hon ansätts av djävulen, men får skydd hos den korsfäste. Två manuskript, den “korta” respektive “långa” texten, blir följden av synerna. Reformationen gömmer undan dem, men 1901 kommer en upplaga som ger hennes ord stor spridning.
Hur ska man sammanfatta Julians av Norwich teologi? Hon var som sagt antipatriarkal i sin syn på Guds kvinnliga väsen, jämförde Jesus med en klok moder och byggde sitt tänkande om Faderns moderliga kärlek delvis på Jesaja.
Men framför allt predikade hon hoppet. Hon har inte blivit helgon, men man skulle kunna kalla henne Sankta Julian av Tillförsikten. Orden som Dorothy Day citerar är hennes mest kända. Julian sörjer syndens mysterium, men Jesus lugnar henne: “Det är nödvändigt att synden finns, men allt kommer att bli bra, och allt kommer att bli mycket bra, och all tingens ordning kommer att bli bra.”
Får mina två barn ens bli lika gamla som jag är nu, eller sätter Putin eller koldioxiden stopp för det?
Ja, vid dödens tröskel är detta vad hon hör. Ett tydligt eko av den kristna urmeningen: Var inte rädda.
En optimismens teolog. Sådana behöver vi mer än på länge. Vi är så rädda, jag mer än de flesta. Får mina två barn ens bli lika gamla som jag är nu, eller sätter Putin eller koldioxiden stopp för det? Måste läsa Julian. Lita på Guds kärlek, predikar hon. Nåden är större än summan av alla synder.
“Hon ser ingen vrede i Gud”, konstaterar prästen David Longenecker. “Hon ser vreden som en del av vårt eget hjärta som vi projicerar på Gud.”
“Var viss om detta, kärleken var hans mening”, skrev hon själv. “Vem uppenbarar det för dig? Kärleken. Varför uppenbarar han det för dig? Av kärlek.”
