Jesus har tusen ansikten och kan vara vem som helst

Det var kallt, och utanför säsong, så det var ingen trängsel vid graven. Jag minns några ordensbröder som skred förbi, och att de sekulära i mitt sällskap var hänsynsfulla mot mig: ”Det här betyder mer för Erik än för oss, vi ger honom lite svängrum”.

Bättre än känslorna inför själva graven minns jag stenen, den som enligt Markus ”var bortrullad, den var mycket stor”. Jag lade min hand på den och bestämde mig för att aldrig ta del av den säkert mycket lärda forskning som menar att denna sten högst troligt inte var just den som en gång vältes åt sidan för att människans räddning skulle kunna passera.

I påskens mysterium är det händelserna på söndagen som griper mig mest. Så förtvivlade de måste ha varit, lärjungarna, så granatchockade. ”Ljuset slocknade i hissen för dem”, som någon sa. Jesus skulle befria Israel men gisslades med läder, spikades upp på trä och lades bakom sten. Jag ser lärjungarna kura kring en tunn eld: ”Vi gav honom allt. Vad gör vi nu när allt är förbi?”

Och så: De sörjande kvinnorna kommer till en tom grav, de måste omedelbart berätta. Den andre lärjungen är där direkt, men Petrus är väl lite stel och rund, han skumpar efter och hinner inte fram lika snabbt. Allt är så levande skildrat. Maria Magdalenas desperata vädjan till den hon tror är trädgårdsmästaren: ”Om det är du som burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom” – en gråtande högstadieelev till sina mobbare: ”det är inte roligt längre, berätta var ni gömt min skolväska, jag vill bara att detta ska ta slut”.

Och slut tar det, genom att aldrig ta slut.

Antingen hämtade någon hans kropp och gömde den, eller så lever han än i dag, överallt.

—  Erik Helmerson

Vägen till Emmaus är ett bibelstycke som jag bär nära hjärtat. Händelserna sker alltså samma påskdag. Mannen som börjar tala med de två lärjungarna, de känner inte igen honom förrän på kvällen, när de delar sin måltid.

Forskarna bakom The New Jerome Biblical Commentary, ett mastodontverk i bibeltolkning, är närmast extatiska när de beskriver Emmausscenerna. Lukas skildring är tryfferad med referenser till, dels att vara i rörelse, dels att se och förstå. Lärjungarnas ögon öppnas inte förrän de visat en främling gästfrihet. Jesus har tusen ansikten. Han kan vara vem som helst som behöver min hjälp. Finns det en tydligare instruktionsbok om vad kristendomen ska vara än här, i kyrkans första skälvande stunder av förtvivlan, förundran och nytt hopp?

Graven var tom. Om Kristus inte var där, är han någon annanstans. Antingen hämtade någon hans kropp och gömde den, eller så lever han än i dag, överallt.

”Paulus hela doktrin”, skriver den franske författaren Emmanuel Carrère i sin bok Himmelriket från 2014, ”bygger på just detta. Återuppståndelse är omöjligt, ändå har en man återuppstått.” Så citerar han Dostojevskij: ”Om någon kunde bevisa för mig att Kristus är utanför sanningen, och om sanningen verkligen uteslöt Kristus, då skulle jag föredra att förbli hos Kristus.”

Hopplösheten. Kvinnorna. Den stora stenen, bortsliten som ett draperi. Trädgårdsmästaren. ”Och han såg och trodde.” Petrus som linkar fram så snabbt han bara kan. ”Då öppnades deras ögon.”

De där scenerna lämnar mig aldrig.

[ Kvinnorna var först på plats när Jesus uppstod ]