Vår äldste son är nu i den åldern då han insett vikten av att hänga med. Att vara uppdaterad. En följd av detta är att vi med nödvändighet måste tillbringa en hel månads lördagskvällar framför Melodifestivalen. För alla tittar ju på Melodifestivalen. Det slår an något sorgset i mig att våra barn redan så tidigt i livet lär sig att det gäller att konsumera rätt saker för att platsa. Jag är smärtsamt medveten om att den stressen riskerar följa dem en stor del av livet.
Som mamma kan jag bara försöka väga upp och ge en annan riktning. Prata med dem om att man tittar på det man vill, spelar de spel man gillar och köper kläder man känner sig fin i. Att alla är olika och gillar olika, och att det är i sin ordning. Skapelsen är vacker på grund av sin mångfald. Så har Skaparen tänkt.
Men under mammapräktigheten lurar verkligheten. Med förvånansvärd lätthet gör den sig påmind och viskar: “Är det verkligen sant?” När jag rannsakar mig själv är mönstren tydliga. Jag scrollar tills jag blir vindögd, läser artiklar på löpande band, lyssnar på en podd medan jag städar och smygsurfar i badrummet när familjen inte har skärmtid. För jag måste kunna följa med i de teologiska debatterna på jobbet, kunna argumentera och uppfattas som påläst. Jag behöver scanna av Instagram så att jag inreder och lagar mat som en medveten medelålders kvinna.
Låt oss återvända en kort stund till Melodifestivalen och mer specifikt den första deltävlingen. Det har väl knappast undgått någon att många förfasade sig över antalet svordomar och den omdömeslösa tolkningen (eller var det ens en tolkning?) av Karin Boyes poesi. En av hennes mest kända strofer lyder: “Den mätta dagen är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.”
En dag av törst känns i vår tid obegriplig. Varför skulle någon önska sig en dag av törst när det finns en uppsjö av drickbara alternativ en armslängd bort? För att under det till synes mätta vilar den verkliga törsten. Med förvånansvärd lågmäldhet gör den sig påmind och viskar: “Är det verkligen sant?”
Sanningen är att min djupaste längtan kommer förbli obesvarad hela mitt liv.
Många av oss vet innerst inne mycket väl vad Karin Boye skriver om. Det är inte att få alla våra behov omedelbart tillfredsställda som ger mening. Det är törsten och längtan som driver oss i rätt riktning. En dag av törst är åtråvärd för den leder oss närmare de behov som är verkliga. Längtan efter något djupare öppnar våra liv som när fönstren slås upp på vid gavel den första vårdagen och fågelkvittret strömmar in. Sanningen är att min djupaste längtan kommer förbli obesvarad hela mitt liv. Och det är i sin ordning, för längs vägen får jag dricka av levande vatten som räcker för att hålla mig i rörelse. Det är så Boyes dikt heter, för övrigt. Rörelse.
Om någon sitter inne på tips kring hur jag räcker den livshemligheten vidare till mina söner får ni gärna höra av er. Under tiden tänker jag öva mig i dagar av törst, längta efter våren och tiden då lördagarna hålls fria från medioker musikalisk underhållning. Om detta råder dock delade meningar hos omedvetna medelålders mammor och välmedvetna tweenies.
[ Edward Blom reagerade mot djävulstecken i Melodifestivalen ]
