Själv möter jag Gud mer än någon annanstans i konsten

Den katolske biskopen Anders Arborelius har sagt något i stil med “italienarna möter Gud på plazan och svenskarna på playan”. Jag kan citera honom fel, men innebörden minns jag: sydeuropéer har en tendens att få gudsupplevelser i relation till sina medmänniskor. Vi svenskar blir däremot religiösa i naturen. Ställda inför fjällens taggiga evighet, insvepta i skogens stilla sus, då kan vi svindla lite, tillåta oss att yttra den svenskaste av meningar: “Jo, jag tror nog på något, inte en skäggig gubbe i himlen, men…”

Själv möter jag Gud mer än någon annanstans i konsten. För mig är troslivet 99 procent arbete och mindre än en procents konkret gudskontakt. Och det räcker så – nästan. Jag hade kunnat gå genom livet med mina böner, min envägskonversation med Gud, mina fysiska möten med Honom i eukaristin – kanske.

Men ibland kommer den; Anden rammar mig eller perforerar mitt hjärta med en laserstråles precision. Den chockerande vetskapen, insikten - Gud finns där. Och då har det nästan alltid med konst att göra, i ordets breda bemärkelse.

Författaren Graham Greene har skänkt mig många sådana ögonblick. Prästen i Makten och härligheten som jagas av militären och inte märker att han lyckats rädda sig in en säker delstat: utmattad lutar han sig mot en vit byggnad och fruktar att det är ett logement. En man säger: “Fader, det är vår kyrka”.

Mer litteratur, Evelyn Waugh, Brideshead revisited förstås, jag undrar hur många själar denna roman vunnit åt katolska kyrkan. Julias ord: “Ju mer jag syndar, desto mer behöver jag Gud. Jag kan inte stänga mig ute från hans nåd.”

Det finns bilder också, de är mina ikoner: Den amerikanska katolska rättviseaktivisten Dorothy Day sitter på en fällstol framför två poliser under en facklig aktion. Hon är snart 80 år, men hennes blick meddelar att Gud har satt henne där och att inte ens tjugo lagmän skulle kunna rubba henne. Prästen Luis Padilla håller om en svårt sårad soldat på en regntung gata under upproret i Venezuela 1962, Guds nåd mitt i kulregnet, i dödens virvelström, var ska kyrkan annars vara? Påve Johannes Paulus i ett stilla samtal med Mehmet Ali Agca, mannen som försökte mörda honom, i Agcas cell: urbilden av kristen förlåtelse.

[ Erik Helmerson: Att vara kristen innebär inte att man är “färdig” ]

Det finns musiktexter, många, de blir tomma och platta när man skriver dem här. Men en liten församling, som urkyrkan nästan, nio troende som sjunger “Christus vincit! Christus regnat! Christus, Christus imperat!”; för mig är det större än julnattens kraftsamling i den mäktigaste katedral, sällan tror jag så mycket på att jo, Kristus kommer nog att segra, till slut, trots allt.

Detta är tro för mig. De gånger jag är – nästan – säker på Guds existens har Anden talat till mig genom bilder, musik, ord. Jag är en tennsoldat som alltid bär ett märke där den en gång bröts loss från de övriga. Gud kommer som en känsla, rakt in i hjärtat.