Att vara kristen innebär inte att man är “färdig”

Tänk att året skulle avslutas med en debatt om kyrkan som ändhållplats eller väg. Det såg man inte komma, men jag tackar min medskribent i Dagens Nyheter, Kristina Lindquist som den 3 december beskrev hur hon förlorade sin kristna tro:

“Problemet var att allting var avgjort på förhand”, skrev hon. “Jag kunde till slut inte stå ut med att vara drygt tjugo och ha vägen, sanningen och livet färdiga framför mig.”

Denna syn på Gud som uppenbarligen itutades av Lindquists församling slutar aldrig att fascinera mig. Färdiga? Det finns alltså kristna som anser att deras tro innebär att allt är avgjort? En gråkall gryning i Grisslehamn eller Grums blev de frälsta, och då var de framme? Sedan kan de sluta tänka – och vandra?

Just nu pågår inom Katolska kyrkan den världsvida “synodala processen”. Den lanserades av påven i fjol och syftar till att involvera fler gräsrotskatoliker i frågan om vart Kyrkan egentligen är på väg i sin vandring.

Synodaliteten har gjort många katoliker ursinniga. De är övertygade om att det hela kommer att sluta i att Kyrkan blir “tysk” (alltså livsstilsliberal) och protestantisk. “Måste ni hela tiden tjata om vandring?” suckades det i en diskussionsgrupp. “Vad hände med Kyrkan som fast klippa?”

Jag vet inte om påvens synodala process är perfekt utformad. Däremot är jag säker på att den som försöker ändra på den så grundläggande synen på gudstron som pilgrimsfärd är dömd att misslyckas.

“Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn. Du ser den inte nu, men färdas dit”, skrev Ylva Eggehorn i den älskade psalmen.

Den katolska biskopen och kardinalen Anders Arborelius återkommer till en annan vacker bild av tro som rörelse: “När människor frågar karmelitsystrarna vad de gör i klostret hela dagarna svarar de att de faller och reser sig upp.”

Den som håller sig stilla faller inte, men den får heller ingen chans att resa sig igen, och ingenstans kommer den. Korsvägen visar visserligen att korset är målet, men också att vandringen dit är både smärtsam och djupt meningsbärande.

Ingenstans har jag mött en så rik och intellektuell tradition av andligt sökande, samtal och ifrågasättande som i den kristna tron.

—  Erik Helmerson

Så tråkigt det måste vara som pilgrim att känna att man är framme efter tio steg. Och så torftigt som kristen att, som i fallet Kristina Lindquist, känna att någon tryckt en färdig karta i ens hand.

För mig handlar det om att den troende deltar i världens största skallgångskedja. Någonstans i tillvarons skog finns Kristus. Vi kommer kanske inte att finna honom, men under själva sökandet lär vi oss mycket om denna oändliga skog, och om oss själva.

“Ibland visar sig Jesus. Tacka honom för det”, skrev kapucinmunken och mystikern Padre Pio. “Om han gömmer sig, tacka honom ändå. Allt det där hör till kärlekens kurragömmalek.”

Oftast gömmer han sig, åtminstone för mig. Jag är djupt tacksam för alla andra i skallgångskedjan som hjälper mig att leta. Ingenstans har jag mött en så rik och intellektuell tradition av andligt sökande, samtal och ifrågasättande som i den kristna tron.

[ Teologens utmaning till kyrkorna: "Våga mötas i fördjupande, andliga samtal" ]