Jag är ingen vän av siffror. I min värld står de för det oförsonliga. Men låt oss ändå börja denna krönika med siffror. Sedan kan orden gå in och göra det som orden är så bra på, nämligen att tolka, analysera och reflektera.
Enligt TT och TV4 har polisen bara fram till oktober i år, fått rycka ut på 21 000 fall av psykisk ohälsa eller självmordsförsök. Det är i genomsnitt 70 utryckningar varje dag. 70 larm där någon mår så dåligt att vederbörande riskerar att ta livet av sig.
70! Om dagen!
Ibland kan det räcka med siffror för att bli rejält omskakad.
Här ser jag också svensk kristenhets stora utmaning. När jag tar del av den allt mer slutna värld som är svensk kristenhet så handlar det mesta fortfarande om moral, politik och sexualitet. Än hit, än dit. Och vem som har mest rätt eller fel i tusen dagsländor.
Jag tror vi som troende behöver bli landningsbanor åt våra medmänniskor. Ingenting i vår samtid svarar mot människors andliga behov. Vi bombarderas av ett mörker om möbler, inredning, matlagning, våldsdåd, politiker, mer möbler, ännu mer matlagning, kroppar, träning, folk på öar som bråkar, sommarhus i Spanien, kändisar och…
Ja… Du fattar ju. Allt handlar om sådant som drar oss ifrån den andliga spänst och det själsliga ljus som måste hållas i träning för att inte mjukna eller slockna.
Vi troende ska inte underordna oss något så flyktigt som samtiden. Vi behöver inte vara med och pilla i den offentliga åsiktsmyllan.
Under mina aktiva år i svensk kristenhet förfasades jag över de inre stridigheterna och ängsligheten. Vi troende ska inte underordna oss något så flyktigt som samtiden. Låt den skötas av andra. Vi behöver inte vara med och pilla i den offentliga åsiktsmyllan.
Det finns nämligen en annan samtid att ta hänsyn till och det är där tiotusentals människor mår så dåligt att de funderar på att begå självmord. Det är något som borde väcka något i oss som kristna. Det borde få oss att tända lyktorna.
Den sekulära världen är totalt ointresserad av allting som rör vår själ och vår ande. Det är hiskeligt och skriande tomt på värdighet och kontemplation. Men vi är en annan plats, vi erbjuder en annan väg.
Låt oss hitta den där gränskontrollen i den mörka skogen där vi stod en gång och vinkade in folk som ville söka Gud, som ville få den inre röda stenen att börja glöda igen.
Vi behöver hitta den där vägen igen, finna vägbommen, tända några eldar och berätta för människor att sorgen de känner, den vanmakt, skräck och meningslöshet som de känner är ett tillstånd som går över.
Varför inte starta en appell för de sorgsna? Låt oss förenas över alla samfundsgränser och på allvar ta striden för de här människornas liv. Detta är människor vi borde vara angelägna om att möta.
Men för att detta tillstånd ska gå över måste de här människorna få veta att det finns en parallell samtid där de kan få en sval hand mot sin panna. Det finns en plats där hemligheter inte dödar, där meningslösheten är ett mörker det går att värka ut ur kroppen.
Vi måste som troende möta detta mörker. Nu har vi blicken riktad mot tusen andra scener. Så vi ser det inte.
När vi möter våra allra sorgsnaste medmänniskor är vi där vi ska vara.
[ Debatt: Psykisk ohälsa hos barn kan helas i en kristen gemenskap ]
