Vår tid är en tyrann. Vi måste anstränga oss hårt och länge för att nå fram till nåden att vila ut från samtidens ständiga gyckel. Vilken frid det är att nå fram till insikten om att jag måste sluta försöka tippa allting åt mitt håll. Som om livet vore en dukad fest och jag det övertrötta barnet som med flottiga fingrar tar ett grepp om duken och med full kraft drar allting över ända.
Den enda kamp jag för numera är den som handlar om min rätt till frid från tidens tyranni, dess ständiga påbackning av intryck, åsikter, och larm. Det är som om världen är en ständigt tjutande utryckning. Garaget står öppet dygnet runt. Den blå sirenen tjuter och blinkar hysteriskt. Alla fordon är borta. Ambulanserna kör i ilfart till tusen utryckningar på samma gång.
Jag behöver hänga av mig den här tiden. Det är det första jag gör på morgonen. Efter min kopp med starkt italienskt kaffe förstås. Jag tänder ett ljus och läser ett stycke ur mina två andaktsböcker. Jag sluter ögonen. Den världen jag då kliver in i är märkligt välbekant. Det är en skimrande plats utan gränser där mitt förflutna liv blandar sig varsamt med min vardag i dag och mitt hopp inför en framtid, och en ankomst, som kommer.
Ankomst ja. Advent är den tid på året då en dörr öppnar sig mitt i stormen för oss alla. Långsamt ser vi dörrhandtaget röra sig och dörren gå upp. Det faller ett varsamt, heligt ljus ut ur den dörren. En ankomst handlar väldigt mycket om förberedelse. Vi ordnar bland våra förehavanden. Vi ber om förlåtelse. Vi rannsakar oss. Vi förbereder våra hjärtan.
Just när kalenderåret närmar sig sitt slut ska allting börja. Så fungerar livet, dag efter dag, år efter år. När man åldras dras gatorna i ens inre ut. Det inre landskapet gror av ett skimrande ljus. Vägarna sträcks ut, som muskler, som artärer, och är oändligt vidsträckta. Det inre livet blir allt verkligare. Också livet är längtan efter ett möte, en förberedelse på Herrens ankomst, en stilla vandring åt rätt håll, åt värdighet och kontemplation. Jag meddelar världen så vänligt jag kan att jag inte är särskilt intresserad av allt den vill sälja på mig. Jag behöver göra ett aktivt och medvetet val varje dag att hålla mitt hjärta rent inför det heliga.
Jag meddelar världen så vänligt jag kan att jag inte är särskilt intresserad av allt den vill sälja på mig.
När världen tjuter som ett överfallslarm går jag åt det andra hållet. Jag slutar vara vatten som rinner dit marken vill. Jag lyssnar inte till den skriande cymbalen. Jag litar inte på handen som envisas med att skräna så förtvivlat. Jag lyssnar i stället inåt och erfar kraften i den ankomst vi förbereder med våra hjärtan. Det är ingenting som går enkelt och som inte kostar på. Men ingenting av värde sker enkelt. Jag behöver hålla min längtan efter Gud ren från samtidens förtvivlade meningslöshet.
För varje år som går gör jag mig av med allt fler saker. Livet som ett pussel. Men inte ett där vi lägger en ny bricka för varje dag, utan tvärtom. Jag får nåden att lossa en bit för varje dag, lägga tillbaka den i asken. Bilden splittras, faller isär. Men jag blir ren och ny. Och ser genast en ny, helig bild där andra ser tomhet. Det är också en slags ankomst.
