Jag gillar att rationellt sortera saker, intryck, nya miljöer eller uppgifter i mitt huvud. Att hitta sätt att förenkla är en genväg till att få var sak på sin plats. Det gillar vi som mänsklighet, och inte minst som svenskar. Men frågan är vad det gör med oss som människor - med vårt intellekt och vår andlighet.
Förenklingarna leder tyvärr också till att vi då kan ha svårt att hålla i gång flera tankar samtidigt; att vi inte klarar av att se olika lager, sidor och skikt i sammanhang, situationer, konflikter eller ting som är nya för oss.
Jag har fått kämpa jättemycket med detta, och gör det fortfarande: Att enligt mitt tycke rationellt kategorisera människor eller situationer för att sätta en etikett på det, för att sedan kunna ställa det på en bestämd plats i det som är min inre värld.
En svart-vit värld går mycket snabbare att operera i; i en värld utan nyanser behövs ingen tankekraft. I en färdig värld behöver man inte lyssna och fortsätta lära. I en värld där man utgår från sig själv i alla lägen blir allt och alla antingen för, eller emot.
Sociala medier, dess kommentarsfält och inlägg visar oss att om vi kan förenkla saker, spetsa till saker så får det mer uppmärksamhet. Media älskar förenklingar. Det lyser ofta igenom, inte minst när kristna sammanhang beskrivs. Vi har alltför många frågor som är alldeles för viktiga för att inte kunna samtala om. Där slutsatsen är: om du inte håller med om allt, då är du emot allt. Om du inte är för, då är du jätte-emot.
Jag har stor respekt för de som är förankrade i sina värderingar och står stadigt i dem, men ändå klarar av att tänka fler tankar.
Vad gör detta med oss som mänsklighet? Inte minst undrar jag om vi själva inser att vi alla mer eller mindre vaggas in i det? Vi är ett litet land, ett fantastiskt land, men kanske inte så viktigt i omvärlden som vi tror. Det gick upp för mig när jag flyttade till USA under en period i mitt liv. Att hela min värld utgick från att om det inte var som i Sverige, då var det fel. “I Sverige kan vi minsann koka riktigt kaffe”. Vi tänker att vi är världens mittpunkt, balanserade och med något att säga om allt, eftersom vi vet allt. Men frågan är vad det kostar oss att leva i en så svart-vit, snäv och förenklande värld. Hur mycket missar vi som individer av oförmåga att ta in nya tankar, se saker från flera håll? Av att möta saker som är okända eller nya för oss med nyfikenhet?
Jag har problem med de självsäkra som har alla svar på allt. Det är ett förenklat sätt att leva som blir fördummande. Jag har stor respekt för de som är förankrade i sina värderingar och står stadigt i dem, men ändå klarar av att tänka fler tankar, även de som de inte håller med om.
För det jag har upptäckt är att om jag är trygg i Gud och i vem jag är i honom, då håller tillvaron för att leva med en enkel, men fast övertygelse om vem jag är i Kristus, och en ödmjuk insikt om att det är så mycket jag inte vet.
[ Andreas Nielsen: Den kristna cancelkulturen är obiblisk ]
