En andlig väckelses nyanser är lätta att se för den som har färgseendet och urskiljningsförmågan. Men alltihop kan missas av den som inte kan skilja den ena färgen från den andra, skriver Dan Salomonsson i en kulturessä.
Jag placerade en brun och en grön krita på bänken bredvid mig. Den ena kritan var intensivt gräsgrön och den andra hade en brun nyans som skulle passa hästen som min bänkgranne hade tecknat. Vagnen som var tänkt att glänsa i grönt hade snyggt skissats i rätt proportioner. Med bara några skickliga pennstreck hade hästen och vagnen vuxit fram ur pappret. Min bänkkompis var påfallande duktig att teckna men behövde då och då hjälp att plocka fram färgerna ur kritasken. Vi hade liksom en tyst överenskommelse att jag skulle hjälpa honom att dölja färgblindheten. Därför plockade jag fram de önskade färgerna ur asken och placerade dem med eftertryck på bänkytan – här är brun – här är grön! Så försjönk vi båda in i tecknandet av det som senare skulle betygsättas av fröken.
Plötsligt ger vår lärare signalen att det var dags att lämna in. Till min fasa ser jag att konstnären vid min sida var på väg att lämna in en grön till synes febersjuk häst som drog en vagn i en färg i som var något i hästväg.
Just denna lite komiska händelse poppar upp i mitt minne när jag ser nyhetsrapporteringen om påvens död och valet av en ny påve. Samtidigt som det unika påveskiftet fångas i sina konturer färgläggs bilden som målas upp med helt fel färger. När statschefer, presidenter och dignitärer radar upp sig på begravningsgudstjänsten missar i stort sett alla kommentatorer att se brännpunkten där mänsklig makt inte längre räcker till.
Inför det eviga sitter alla makthavarna i samma stolsrad och böjer huvudena när bönerna beds. Alla dignitärerna bär inte en kristen tro, eller någon religiös tro över huvud taget, men alla oavsett kultur böjer nacken i respekt inför det eviga och upphöjda. När de med böjda huvuden visar vördnad för något som är större än världslig makt är de kommenterande betraktarna ledsamt nog fullt upptagna med det politiska spelet. De religiöst färgblinda ser allt i en politisk gråskala. Fokus hamnar på det triviala. Vem sitter med vem, hur stort är säkerhetspådraget och vilka sidomöten hålls mellan världsledare.
Dessa platta observationer borde rimligen vara sidoanteckningar och inte huvudämne. Katolska kyrkan lägger så att säga fram kritorna men medierna ritar en grön häst. Samma brist på förståelse för den andliga dimensionen drabbar också många i analysen av pastorstillsättningar i kyrka och frikyrka. Det andliga och gudomliga skeendet skyms av andra observationer och mäts med mänskliga mallar.
[ Kungligheter och världsledare på plats när påven begravdes ]
Sekulariseringen har gjort vår svenska samtid förblindad när de färgmättade frågorna om liv, död och evighet passerar revy. Exemplen på denna kunskapsbrist är oräkneliga. Antingen är det just kunskapsbrist eller så verkar det generande för en avkristnad omgivning när någon visar de mest elementära kunskaperna om kristen tro. Det är just i mötet mellan det eviga och temporära som ”färgblindheten” visar sig.
Evolutionen (...) har en tydlig baksida. Den lämnar oss i sticket inför det största mysteriet av alla – döden.
— Dan Salomonsson
För att envist kunna fortsätta att sortera livet i gråskala måste färgrikedomen förnekas eller dämpas. Påtvingat eller självpåtaget tiger samtiden om det faktamässigt mest självklara – vi ska alla passera evighetens gräns. Den materiella världsbilden klarar inte att hantera dessa färger. Allt måste tryckas in längs en gråskala. Ett tankesystem med evolutionen som förklaringsmodell för vårt ursprung och tystnad om det eviga har dock en tydlig baksida. Den lämnar oss i sticket inför det största mysteriet av alla – döden. För att kunna fortsätta i tron på slumpen som vårt ursprung måste vi gömma undan det omutliga slutet som förstör allt. Döden blir onämnbar i alla andra former än som statistik.
Jag undrar om vår tid i detta avseende är historiskt unik? Inom arkeologin påvisas gång på gång att människor genom alla tider har haft en uppfattning om att det finns ett liv efter döden. När vi sätter spaden i jorden och borstar av fornlämningarna är det just hur man tänkte om livet efter döden som kommer fram. Kända ikoniska byggnader som pyramiderna i Egypten är exempel på monument över tron på ett liv efter detta.
Ingenstans finns fornlämningar som manifesterar tron på ingenting. Tron på att vi ska leva vidare har en dominerande position i primitiva bosättningar och inom de beundransvärda äldre civilisationerna. Oavsett religiös eller politisk föreställningsvärld präglas gravtraditionerna av tanken på fortsatt existens. Livet kan helt enkelt inte förstås på ett annat sätt än att det är evigt.
[ Fler texter av Dan Salomonsson ]
Det verkar som att en levande varelse inte kan tänka sig livet utan en fortsättning. Det tar känslomässigt och intellektuellt stopp. Är det just detta som just nu skapar en våg där Jesus trendar? Den materialistiska världsbilden avslöjas som grå och livslös och accepteras inte av sekulariseringens barnbarn. Ingen tänkande varelse kan nöja sig med att vi kommer ur ingenting för att sedan bli ingenting. Vi börjar helt enkelt ana en trend som har grunddragen av något nytt – eller ska man säga att det ursprungliga och självklara gör comeback. Vår tid kanske bara återvänder till det i alla tider självklara. Ateismen och den inomvärldsliga materialistiska världsbilden börjar helt enkelt att blekna.
I ett sådant skeende av förändring är det viktigt att analysen inte överlåts till de religiöst färgblinda. Den som bara läser tillvaron i politiska eller intellektuella gråskalor kan inte se det uppenbara. Det går inte att placera kristen tro på höger-vänster skalan. Inte heller GAL-TAN skalan har dimensionerna som fångar djupet hos oss människor. Ingen annan analys heller kan fånga ett andligt skeende.
Samtidigt har en andlig väckelse påtagliga kännemärken. Dessa omisskännliga färger och nyanser är lätta att se för den som har färgseendet och urskiljningsförmågan. Men alltihop kan missas av den som inte kan skilja den ena färgen från den andra. Redan ser vi konturerna av en ny era. Kristen tro växer fram i för oss oväntade sammanhang. Det verkar som att kritorna så att säga är framlagda på bordet och färgläggningen av dessa konturer kan börja. Det vore tragiskt om den andliga färgblindheten då målar upp en grön febersjuk häst.
