Som ung avstod Josefin de Gregorio helt från alkohol. I dag dricker hon gärna vin. Inför valborg reflekterar hon över hur hennes syn på alkohol har påverkats av de kyrkliga sammanhang som hon befunnit sig i.
Snart är det valborg. För mig innebär det på sin höjd lite korvgrillning och festis i en park med man och barn, men jag vet att tonårsföräldrar, poliser och nattvandrare stålsätter sig (och hoppas på dåligt väder). Vid sidan av midsommar är valborg förmodligen den största alkoholhögtiden för svenska ungdomar. I detta nu smids planer på hur man ska få någon äldre att köpa ut öl, cider eller värre, hur man ska övertala mamma och pappa om att få vara ute lite extra länge.
Det är lätt att motsätta sig tonårsdrickande. Jag kan inte tänka mig den förälder som vill se sin femtonåring redlös eller hemkörd av en socialsekreterare. Alkohol för med sig reella risker för liv och hälsa, inte bara på grund av själva förgiftningsrisken utan också för att den som är ung, berusad och utsatt kan hamna i farliga situationer.
Men hur ska vi vuxna tänka, vi som lagligen får dricka, som kanske inte ens får visa legitimation på Systembolaget längre? Ska vi dricka, eller avstå?
Jag har, som kristen, haft olika svar på det här genom livet. Under många år drack jag inte alls, inte en droppe, och saknade det inte det minsta. I viss mån har mitt förhållningssätt påverkats av de kyrkliga sammanhang jag befunnit mig i, vilket visar på alkoholens kulturella effekter och verkningar. I de Calvary Chapel-församlingar dominerade av amerikaner och rumäner där jag hade vänner var det naturligt att avstå; alkoholen hade ingen roll att spela i den kulturen. En radikalt annorlunda inställning kunde man finna tvärs över stan i den högkyrkliga anglikanska kyrkan som var populär bland universitetsstudenter; där syntes prästen blanda gin and tonics till nyanlända studenter. I min engelska baptistkyrka var många sparsamma med alkohol, men det dukades ändå fram om man var middagsgäst. Men till nattvarden serverades druvsaft i stället för vin.
Senare i livet fick jag katolska vänner. För dem var den protestantiska absolutismen näst intill obegriplig. De tyckte att vinet hörde till livets goda, det var en av Guds gåvor. Kanske hade de behållit mer av ett judiskt förhållningssätt, där vinet har en central roll i riter och högtider.
Jag tror att vi gör varandra en otjänst om vi låtsas som att allt drickande är skadligt.
— Josefin de Gregorio
En sak som gör frågan om kristendom och alkohol svår är att det går att hitta stöd i Bibeln för såväl absolutism som (måttfullt) drickande. I Predikaren 9:7 heter det “Ät därför ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta. Gud är redan nöjd med det du gör”, och i Psaltaren 104:14-15 “Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så låter du bröd komma från jorden och vin som gläder människans hjärta. Du gör hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker hennes hjärta.” Vingården och festmåltiden i Guds rike är återkommande bilder. Jesus förvandlar vatten till vin vid bröllopet i Kana; som pastor Christian Mölk skriver i en bloggpost är vinet “ofta någonting positivt som skänker glädje och som är ett tecken på välsignelse”.
[ Riksdagen har sagt ja till gårdsförsäljning – ses som trojansk häst ]
Men samtidigt varnas i Moseböckerna för starka drycker; den som avger ett nasirlöfte ska avhålla sig. Berusning omtalas i genomgående negativa ordalag i både Gamla och Nya testamentet. I Efesierbrevet 5:18 kan vi läsa svart på vitt: “Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden”. Många (men inte alla) kristna tolkar detta som att det är tillåtet att dricka alkohol – men inte så mycket att man blir berusad. Jag är benägen att hålla med om den tolkningen, men är också medveten om att det kan vara en vansklig gränsdragning. Vad är egentligen berusning? Att vara stupfull så att man raglar och kräks i en buske? Eller att vara lite salongsberusad, lite fnittrig? Eller handlar det om att inte dricka bortom den gräns där man upplever en kontrollförlust, tungans band lossas, och man säger saker man ångrar?
[ Då hörde nykterhet och frikyrka samman – ”För unga i dag är alkohol en icke-fråga” ]
Flera av de kristna jag träffat som väljer bort alkohol gör det med hänvisning till barn och andra som far illa av vuxnas drickande. Det är en hållning jag har stor sympati för, men jag tror att vi gör varandra en otjänst om vi låtsas som att allt drickande är skadligt. Det är till exempel stor skillnad på att se sina föräldrar ta ett glas vin till maten och att se dem supa.
Som barn tillbringade jag varje sommar hos kusinerna i Frankrike, där vinet var en fullständigt normal och odramatisk del av måltidsritualen. Ofta talade de vuxna om varifrån vinet kom (det här var i ett sydfranskt vindistrikt) och det fanns en respekt för det kunnande och den tradition som låg bakom odlande och framställandet av drycken. Den hörde ihop med jorden runt omkring oss.
Det är så jag själv tänker på alkoholen. Jag tar gärna ett glas vin ibland, och jag tänker på det som en av de goda gåvor Gud ger oss här på jorden, som något man använder för att fira och minnas (som i nattvarden), och för att det är gott och tja, trevligt.
Mina riktlinjer är att jag inte vill bli beroende – alkoholen ska inte ta makten över mig – och att mängden vin ska vara begränsad. Så länge jag håller mig till dessa regler och mitt eget samvete ser jag faktiskt inga problem med ett glas till maten.
[ Debatt: Kyrkan tar efter samhället - nu är alkohol det nya normala ]
