Vad händer när nytända unga kristna möter brända äldre kristna? Hur ska de unga människor som i dag söker sig till kyrkan få hjälp till moget lärjungaskap om den äldre generationen låter sig definieras av sina sår och besvikelser från kyrkan?
Risken för polarisering är akut: På ena sidan kyrkan de nytända som lär sig the hard way att hålla den äldre generationen ifrån sig för att inte smittas av deras cyniska ”det går snart över”.
På andra sidan de äldre som håller de ungas radikalitet på avstånd för att inte deras egna besvikelser ska göra för ont. Om djävulens grekiska namn diabolos betyder ”den som kastar isär”, gissa vem som skrattar hela vägen till banken.
Den norska tidskriften STREK berättar i senaste numret om det som med viss tvekan kan kallas ungdomsväckelse i olika länder. Som en av de kristna ledarna i Norge uttrycker det: ”Om vi säger ‘nu är det väckelse, nu är det väckelse’ lägger vi en börda på de unga. De behöver få slippa att infria de vuxnas förväntningar som ligger i det begreppet. Sanningen visar sig med tiden. Då kommer vi att se om det vi nu upplever är en tillfällig ökning eller något mer.”
Hursomhelst, fakta är otvetydiga. En Ipsos-undersökning från 2023 intervjuade 20 000 personer i 26 länder och fann en markant skillnad mellan boomers (födda före 1964) och generation Z (födda efter 2001). Skillnaden är tydligast i de mest sekulariserade länderna, som Sverige. Här går fler går till religiösa samlingar, fler ber och fler tror på en högre makt.
Statistiken får liv först när vi hör en levande röst. Som ”Thomas” som i STREK berättar om sin väg från att kasta ägg på missionskyrkans fönster tillsammans med sina gängkompisar … till att bli döpt i samma kyrka:
”Nu började jag söka Gud mer och mer. Samtidigt var jag där att jag egentligen bara ville fortsätta leva som förut. Det var först när jag verkligen mötte Gud som jag insåg hur mycket jag behövde honom.”
När chansen kom att gå fram till förbön i kyrkan tvekade inte Thomas:
”Många började gå fram för att få förbön och då kände jag väldigt tydligt ‘nu ska du resa dig’. Så jag gjorde det. Och när jag kom tillbaka till min plats, ja då var det enda som kändes rätt att gå ner på knä och säga ‘jag vill följa dig’. Valet jag gjorde var att jag ville följa honom på allvar.”
På frågan hur mycket Thomas visste om Jesus då svarar han: ”Ingenting. Lite har man ju hört i skolan, lite hade jag hört på Elim. Men det verkade så rätt och naturligt att ta det beslutet.”
När han senare döptes i kyrkan kom en djupare bekräftelse:
”Jag har inte ord för den upplevelsen. När du kommer upp ur vattnet känns det som om du svävar. Många minns nog det som hände efteråt. När jag gick ut och skulle byta om var jag bara så glad. Jag hojtade högt: Jadda! Jadda! Yess! Det hördes i hela kyrkan så folk skrattade, det var så fint och lite pinsamt.”
[ Fri från frikyrkan belyste andliga trauman ]
På andra sidan har vi seminariet ”Fri från frikyrkan” som nyligen hölls utifrån EHS i Stockholm, och som fick hundratals fler deltagare än väntat. Många med sår från kyrkan, som kanske en gång brann som Thomas, men som mer eller mindre brutalt fick sina drömmar om radikalt lärjungaskap krossade av destruktivt ledarskap, trångsynt fromhet och bristen på mogna förebilder. Hur ska de ”nyanlända” i kyrkan kunna hitta någon att ta rygg på bland alla dessa besvikna och slocknade, som lagt så mycket energi på att distansera sig från sina andliga erfarenheter?
Jag brukar tänka att en människas sätt att hantera sina besvikelser säger mer om hennes liv än hennes framgångar. Att säga ”jag har lämnat det där bakom mig” utan att på allvar bearbeta det i bön, själavård och terapi brukar vara ett säkert sätt att låta såren definiera resten av mitt liv. Att lägga locket på och tro att vi kan gå vidare är att tillåta de gamla erfarenheterna att sätta villkoren för de nya. Det som inte får finnas tenderar att uppfylla allt.
I det läget brukar ”mognad” betyda att ha genomskådat allt: ”Jag har genomskådat de förenklade svaren och insett hur komplext livet är. Jag har genomskådat utopierna. Jag har förstått hur de absoluta sanningarna har lurat oss.” Det är i grunden den positionen som definierar hela den postmoderna kulturen, ”låt-oss-hålla-det-öppet"-generationens förakt för det radikala ställningstagandet som ett hot mot den surt förvärvade friheten att välja vad som helst när som helst.
Prästsonen och religionsvetaren David Thurfjell hade ett Sommarprogram 2023 där han utvecklade vad han såg som destruktiv respektive respektabel andlighet. Den destruktiva andligheten är de som tror till 100 procent, och som därmed har kvalificerat sig som potentiella fanatiker. Den respektabla andligheten är ett slags folkreligiositet, allmänt hyggliga människor som lite diskret har Gud i bakfickan om det kniper. Däremellan fanns, vad jag kunde förstå, ingenting i David Thurfjells bild av det kristna inflytandet.
Med den definitionen skulle naturligtvis den heliga Birgitta, Moder Teresa, Dietrich Bonhoeffer och Martin Luther King direkt falla i den destruktiva fåran av olämpligt övertygade kristna. Thurfjells ärliga skildring av sitt möte med en grupp hängivna muslimer gav en ogarderad illustration av den rädsla för elden som så många drivs av i sin distansering till alltför radikal andlighet. Man säger sig söka det äkta och fria, men när det väl närmar sig flyr man till det som kan överblickas och kontrolleras.
Och vill man inte tillbaka till elden, finns det ju många andra intressanta källor till upplysning. Beskrivningarna brukar vara på temat ”jag har gått vidare”…”jag har utvecklats”…”jag har upptäckt att världen är så mycket större” …
[ Unga mer konservativa - ser det som ett eget val ]
Det måste ha varit i de vattnen som de gnostiska rörelserna fiskade sina anhängare under 100-talets inbrytningar i kyrkan, ett skeende som framför allt kyrkofadern Ireneus har dokumenterat i sin banbrytande bok ”Mot heretikerna”. Det var människor som hade blivit besvikna på kyrkan, som kanske hade blivit sårade, som drevs av en stress som vi i dag hade känt igen som FOMO – rädslan att jag missar något ännu häftigare.
Ireneus var lärjunge till biskop Polykarpos, som var lärjunge till aposteln Johannes. Därför är det inte så konstigt att vi hos Johannes möter samma kärleksfulla varning för att söka andlig mognad genom att lämna kyrkans gemensamma brunn: ”Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar (grundtexten: går vidare), han har inte Gud. Den som förblir i hans lära, han har både Fadern och Sonen.”
Till dem som stressas att hela tiden söka något nytt och spännande skriver han: ” … i er förblir den smörjelse som ni har fått från honom, och ni behöver ingen lärare. Ty hans smörjelse undervisar er om allt – den talar sanning och inte lögn. Gör som den har lärt er: förbli i honom.”
Att stanna kvar betyder inte att stanna i sin utveckling. Tvärtom: det var just det fasta beslutet att ”stanna i sin cell” som under ökenfäderna på 300-400-talet växte fram som själva grundprincipen för att inte stanna i sin utveckling. När Benedikt skriver sin klosterregel på 530-talet varnar han uttryckligen för kringvandrande munkar som drar från kloster till kloster för att ”lära sig mer” – och som därför aldrig tvingas möta sina egna sår och demoner, som därmed fortsätter att behärska deras liv i full frihet.
Därför är första löftet för munken stabilitas, ett latinskt ord som vi inte behöver översätta. Först när jag slutat fly från det som jagar mig och stannar upp inför Gud, kan såren börja benämnas för vad de är och lyftas in i Guds försonande och läkande ljus. Det är en process vi inte ska försöka oss på genom att hålla människor på avstånd, utan genom att aktivt söka hjälp från mer erfarna och … mogna.
[ Prästerna som varnar för nätpredikanterna ]
Behovet är stort av vuxna kristna som inte låter sig definieras av sina såriga erfarenheter av kyrkan utan av sin kärlek till Jesus. Många av de unga som kommer till tals i STREK uttrycker sitt behov av närmare gemenskap med människor med livserfarenhet som kan vägleda dem till ett hållbart lärjungaskap – utan att projicera sina egna problem på de unga. Det är bara från det hållet vi kan vänta oss en vägledning som hejdar den farliga glidningen mot incelkillarnas kvinnoföraktande högerkristendom. Inför den är de distanserade lagomkristna helt maktlösa.
När Jesus undervisar om såningsmannen och de olika utfallen av Ordets förkunnelse, slutar han med en kort sammanfattning av mognadens villkor: ”Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt.”
Tre villkor:
1. Att jag lyssnar till Ordet. Att mina källor primärt är Bibeln, och de människor genom kyrkans historia som låtit sina liv formas av Bibeln. Det betyder i dag mer än någonsin en restriktiv hållning till andra röster och inflytanden som hotar att överrösta Ordet.
2. Att jag tar ansvar för mitt hjärtas sår. Inte genom att trumpeta ut dem och tro att en offentlig bearbetning hjälper mig. Sådant leder bara till att såren sprids till andra. Utan genom att beslutsamt konfrontera mina sår i bön, själavård, retreat och terapi.
3. Att jag uthålligt står kvar när stormarna hotar att rasera mina tryggheter, när ökenvindarna börjar vina och dränerar bön och bibel på inspiration, när den falska trösten lockar mig att söka källor på annat håll.
Resten verkar det som om Ordet sköter om alldeles på egen hand.
Artikeln uppdaterad 25 april, 2025: I en tidigare version av artikeln stod det att unga i generation Z tydligare definierar sig som kristna. Ipsos undersökning visar snarare att unga i generation Z i högre utsträckning tror på en högre makt.
