”Hur kommer det bli att ses? Kommer vi alla att falla in i rollerna vi hade 2008?” I sin kulturessä oroar sig journalisten Anna-Sara Gotting inför en kommande återträff med sin gamla bibelskoleklass.
Jag fick en inbjudan. Alla som någonsin läst bibellinjen på SVF, Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping, var inbjudna att fira att linjen fyller 50 år i år. Det skulle bli tårta, seminarier och tid för att träffa klassen. Eftersom både jag och min man läst bibellinjen, men han fyra år före mig, funderade vi på vem som skulle få åka. Skulle han få gå nu och jag vänta till 100-årsjubileet? Vem ville mest? Ja, ville jag överhuvudtaget prioritera detta? Vilka från klassen skulle komma? Hur skulle det bli? Det var ju så länge sen.
Nu är det bestämt. Både jag och min man ska åka. Imorgon. Spännande! Kul! Och lite pirrigt.
Men när jag tar fram resväskan slår det till. Vi kan kalla det “inför nattmöte på Hönökonferensen-känslan”, som infann sig i sena tonåren. Vad ska jag ha på mig? Vad ska jag bära för att visa vem jag är och har blivit? Har blivit? Jag är plus 15 i både år och kilo, en smårynkig trebarnsmamma som är halvtidsarbetslös och som flyttat tillbaka till Värmland och har kvar sin piercing i näsan för att verka tuff. Om vi ska se det från den sidan. Och dessutom har jag drabbats av någon form av överansträngning i vänster ringfinger så jag har tagit av mig mina ringar. Kanske sprids ryktet att jag skilt mig?
Ja, vad ska jag ha på mig för att vara trygg och snygg, snäll och intressant? Inte för fint, inte för fult. Plötsligt känns det som att jag ska kvala till Top Model; jag måste raka benen, noppa ögonbrynen, köpa åtsmitande underbyxor! Jag måste prestera på max under några ynka timmar. Vara sval, smal och social.
[ Jätteenkät: Det här lärde jag mig av bibelskolan ]
Hjälp! Vad ska jag svara på den eviga frågan om hur man mår? Hur länge ska jag prata? Och hur mår jag egentligen? Det ändras ju hela tiden. Och tänk om jag glömmer ställa frågan tillbaka? Och inte kan jag lägga fokus på mina tre fina barn heller, som jag brukar i mingelsituationer. Nej, de ska leva rövare hos farfar och hans fru i Ulricehamn. Och därmed måste jag även packa för familjehelg och förbereda mig på alla eventualiteter såsom huvudlöss, pulkaåkning, feberfrossa, sommarvärme och sjukan vi inte nämner vid namn, och fylla bilen med halva innebandyklubbor, gosedjur, ostbågar, välling och resesäng.
Kanske triggade vi varandra, som när tärnorna börjar svimma, en efter en i luciatåget.
— Anna-Sara Gotting
Och hur kommer det bli att ses? Kommer vi alla att falla in i rollerna vi hade 2008? Tack vare sociala medier har jag ju i alla fall ett hum om vilka de gamla klasskompisarna är i dag och några av oss har ju setts mycket eller några gånger, men långt ifrån alla och ofta. Och är det sant det som Instagram och Facebook signalerat i 16 år? Är det hela bilden? Vad har jag själv visat upp under den här tiden?
Och vem var jag då? Hur var livet på bibellinjen 2008-2009? Hösten var mest bara eufori; lära känna varandra, kladdkaka och innebandy, förälskelser, djupa samtal, inspireras av Shane Claiborn och så massa bibel och bön såklart, och dansa järnet till 90-tals-hits från min stationära tjockdator. (Eventuellt fick vi låna någons internetsticka och pausa dansen för att spela onlinespelet Achtung die kurve). Ja, livet lekte och jag utvecklades och mådde bra.
Men under våren hände något, både med mig och flera klasskompisar. Varför blev det så, har jag undrat. Jag fick möta riktig ångest för första gången. Vad rörigt det var i mig. Samtidigt fortsatte allt det andra också. Allt det roliga och allt det viktiga. Det kanske kan bli så året efter studenten? Ett tecken på utveckling, när det tidigare så svartvita får färg.
Kanske triggade vi varandra, som när tärnorna börjar svimma, en efter en i luciatåget.
Men vi hjälpte också varandra, det vet jag. Vad mycket det betydde att ha varandra och dela livet. Och vad mycket som jag lärt mig om mig själv sen dess. Som jag oftast kommer ihåg, även om det finns stunder då jag tappar det. Och när jag tänker på vem jag var då och vem jag är nu, på hur snälla alla var, och på vilket fint år vi hade tillsammans, alla de livsviktiga minnena - då lugnar sig hetsen om hur jag ser ut och om hur jag är på att mingla och socialisera. Jag ska ju träffa min bibelklass. Det blir nog väl. Det här är ju vänner. Vänner för livet. Vad fint att vi ska ses!
[ Finns det ett kristet levnadsideal i dag? ]
--------
