“Pastorn uppmanar alla att tacka Gud för allt de har fått av honom. Ett sorl av tack fyller salen. Inom mig ser jag alla rankinglistor om ekonomi, mödradödlighet och vaccination, där Sydsudan alltid är i botten”, skriver Emmy Stiernblad i sin essä efter en resa till Sydsudan.
Nairobi flygplats är sval, jag försöker njuta av AC:n medan jag kan. Jag ska till ett land som aldrig tycks bli svalare än 40 grader, Sydsudan.
Boardingen har börjat, jag visar upp mitt välgemade visum. Flygvärdinnan frågar om gula boken, för att se att jag är vaccinerad mot gula febern. Min gula bok är försvunnen någonstans i Sverige. Flygvärdinnan nickar strängt, sedan ler hon mot mig.
“Gå två trappor ner till Folkhälsomyndigheten, du får inte boarda utan gula boken. Spring.”
En kvart senare har jag gjort min första muta.
Jag är på väg till Sydsudan, ett okänt land för de flesta. Det var krig i landet från 1960-talet till självständigheten 2011, det väpnade våldet finns alltid nära. Landet är djupt fattigt, majoriteten kan inte läsa eller skriva eller vet hur de ska få mat nästa dag.
Min resa börjar med söndagsgudstjänst, besökarna flödar in. Musiken är hög, församlingen verkar leva efter devisen “Herren hör inte om det är under 100 decibel”. Pastorn uppmanar alla att tacka Gud för allt de har fått av honom. Ett sorl av tack fyller salen. Inom mig ser jag alla rankinglistor om ekonomi, mödradödlighet och vaccination, där Sydsudan alltid är i botten.
Glädjen fyller kyrkorummet, jag påminns om Kristina Lindhs text om Frälsningsarméns provocerande glädje. Om den glada frälsningssoldaten som sjunger om Jesus, ett finger i ögat på den sura svensken. Som svensk i överflöd blir jag, om inte provocerad, snarare överväldigad, av den obegränsade glädjen i världens fattigaste land.
När jag efter gudstjänsten frågar en besökare om vad Sydsudan behöver är svaret kort och konkret: Enhet.
När en sydsudanes säger att man vill ha enhet, menar man att begrava konflikterna om mark och om pengar mellan stammarna. Samlas, stå upp mot den genomkorrupta staten.
När jag efter gudstjänsten frågar en besökare om vad Sydsudan behöver är svaret kort och konkret: Enhet.
— Emmy Stiernblad
För Sydsudan har potential. De har olja, världens näst längsta färskvattendrag (Nilen), ett fantastiskt djurliv. Men oljepengarna går till politikerna, befolkningen har ingen kunskap om odling och alla grönsaker importeras. Potentiell turism till safari hindras av osäkra vägar och landminor.
Efter kyrkan äter jag lunch på en västerländsk restaurang vid Nilens strandkant, där står 20 FN-bilar parkerade. Bilarnas motorer står på tomgång samtidigt som deras ägare pimplar sydafrikanskt vin på restaurangen. Praxis är att låta bilarna stå på, för att lätt kunna fly vid ett attentat.
I Sydsudan är stammen oerhört stark. I konstant krig blir familjen den närmsta fungerande myndigheten. Jag fikar med Majir, sydsudanesisk pastor och bilmekaniker, som har varit flykting i nästan hela sitt liv. Majir menar att dagens sydsudaneser må vara kristna, men lojaliteten ligger hos stammen. Häxdoktorer används fortfarande flitigt. Dessutom menar många att den sydsudanska befolkningen är “bidragsskadad”, van vid att FN eller de västerländska kyrkorna förser med pengar. Var tionde bil man ser i Juba har bokstäverna UN lackat på sidan.
Från Sverige har jag med mig några begagnade biblar som gåva, Sydsudan har stor brist på engelska biblar. Som svensk kan Bibeln kännas som old news. Att alla är lika värda är inget revolutionerande, hakan faller inte till marken för att Jesus tvättar av någons fötter. Men pastor Majir menar att Bibelns budskap är omskakande för en sydsudanes. “En pastor får inte göra skillnad på om du tillhör stammen Dinka eller stammen Nuer, för det gör inte Gud. Det är detta vi måste lära oss”, säger Majir.
[ Fler texter av Emmy Stiernblad ]
De jag träffar som är engagerade i församlingen ser kyrkan som det enda realistiska kittet som kan klara att hålla ihop samhället. Men att vara kristen fullt ut som sydsudanes är ingen lätt sak. Många kyrkor i regionen är korrupta, med rika pastorer och betalda förböner. I ett land präglat av fattigdom säljer framgångsteologi som smör i solen.
Dessutom präglas Sydsudan av ett muslimskt arv, där de allra flesta män har flera fruar. I kyrkan möter jag dock flera män som vill leva efter Bibeln och bara ha en fru.
En annan del av Bibelns budskap som är radikalt i landet är tron på den egna förmågan att förändra samhället, att vi alla har ett ansvar. Missionärerna jag träffar berättar hur många sydsudaneser är starkt vidskepliga. Du kan skylla dina egna tillkortakommanden på att du har blivit utsatt för en förbannelse. Pastor Majir berättar hur bidragsskadan tagit sig in i själva identiteten och hur den tillsammans med vidskepligheten skapar en passiv befolkning.
“Vi har en befolkning som har lärt sig att stå i kö och gå till en häxdoktor är det enda sättet att få någonting. Jag säger till min församling, ni måste själva ta tag i era liv.”
Men hur ska en kyrka kunna skapa enhet i ett så splittrat land? Hur ska man nå ut med budskapet om att du är ansvarig för ditt eget liv?
Väl hemma i Sverige ser jag och min pojkvän dokumentären Countrylandet på SVT. Den kristna duon Curt och Roland, två kristna pojkar med stabila jeansskjortor, är med. Musiken, som låter som en slags IOGT-NTO version av Simon and Garfunkel, är just provocerande glad. Pojkvännen skrattar åt de glättiga texterna, sedan ser jag hur Det bästa som mej hänt är veckans mest spelade låt på hans Spotify.
Sinnebilden av Afrika är svälten, nöden, att livet är en evig börda. Men i de afrikanska kyrkorna är stämningen snarare i ton av Curt och Roland. I kyrkan lyfter man blicken, på samma sätt som en sjöman ser mer på himlen än på havet. I kyrkan finns glädjen, gemenskapen, sången. Jag säger inte att kyrkan är lösningen på alla problem, varken i vårt samhälle eller i deras. Men jag tror glädjen är det.
