När jag var yngre upplevde jag att min kristna tro uppfattades som någonting verklighetsfrånvänt i många sekulära svenskars ögon. Men nu, nästan från ingenstans, börjar fler se kristendomen som en kulturbärande del av samhället. Några i min bekantskapskrets har gått från en ateistisk uppväxt till att börja se sig som kulturkristna. Liknande trender ser jag även i offentligheten, till exempel att högerdebattören Ivar Arpi långsamt närmar sig kristendomen.
Kulturkristendomen kan ses som en komponent i högerns deltagande i det kulturella kriget, men jag tror att den har fler aspekter än så. Jag anser att den plötsliga trenden med kulturkristendom är ett resultat av många kristnas skördearbete. För kristendomen har flera gånger fungerat som ett träd, som under lång tid vilar obemärkt i jorden för att sedan explosionsartat blomstra och sprida sin frukt överallt.
Kulturkristendomen har potential till att bli någonting mer än en kulturell förklädnad.
— Emanuel Almroth
Kulturkristen har börjat bli ett modeord. Detta kan visa på att tidsandans vindar börjar vända eftersom kristendomen länge varit underskattad och svartmålad. Exempelvis berättar historikern Tom Holland om hur kristendomen skapat det moderna samhället och psykologiprofessorn Jordan B. Peterson föreläser om kristendomens metaforiska sanning för det mänskliga livet. Även ateisten Richard Dawkins har börjat kalla sig kulturkristen.
Detta kan mycket väl bidra till att fler börjar uppskatta kristendomens innehåll och arv. Dock är denna uppskattning för tillfället mest på en rent pragmatisk nivå; många uppskattar kristendomen för dess praktiska nytta för det personliga och samhället.
Modern kulturkristendom handlar om att tro på kristendomens etiska, kulturella, funktionella och praktiska värde, men inte på dess metafysiska och historiska sanning. Man avfärdar det övernaturliga och transcendenta innehållet. Det finns många problem med detta. Framför allt kan inte kristendomen i längden fungera som en fernissa. Även om kulturell kristendom kan vara tillräcklig för intellektuella så krävs det en djupare metafysisk känsla för trons sanning för att den ska kunna utgöra en grundläggande världsbild för samhället i stort.
En av orsakerna till västvärldens avkristnande är att man slutade tro på kristendomens objektiva verklighet. Att rationellt urholka det övernaturliga innehållet i kristendomen var första steget till att sluta uppskatta dess etik, vilket leder till värderelativism och nihilism, vilket skapar en djup känsla av meningslöshet.
Jag tror dock att kulturkristendomen har potential till att bli någonting mer än en kulturell förklädnad. Även om många slutar tro i hjärtat när kristendomen blivit kultur gäller även det motsatta. För många kan första steget in i en riktig tro vara intresset för den kristna kulturen. Här gäller det också att inse kristendomens styrka. Kristendomen fungerar både på lokal och universell nivå. Kristendomen får både det personliga och samhället att blomstra. Även om kulturkristendomen kan få sina avarter genom att användas som ett politiskt maktredskap ska vi inte underskatta eller förakta kulturkristendomen.
Jag tror att många som börjat kalla sig kulturkristna gör det eftersom de insett att det finns en brist i samhället och i livet. De människor som börjat intressera sig för den kristna kulturen och historien gör det för att det är Jesus som drar dem till sig. Varje människa har sanningen skriven i sitt hjärta och en längtan efter Gud, och det finns många vägar som Gud kan använda för att föra människor till Jesus. Det betyder inte att alla kulturkristna tar steget fullt ut i tro in i det okända och blir kristna, men många kommer göra det.
[ Ivar Arpi om sökandet mot en kristen tro: Det finns något fundamentalt omanligt i att vara kristen ]
Det finns många vägar till tro. En del blir kristna genom rationella argument, andra genom andliga erfarenheter, vissa genom känslomässiga behov, åter andra genom samvetet och några, som C.S. Lewis, blir frälsta genom fantasin. Den sociala och kulturella vägen in i tron är troligtvis den vanligaste, eftersom få blir troende helt oberoende av andra människor.
Varje kristen har i uppgift att evangelisera genom de redskap de fått i gåva av Gud. Detta kan ske på många olika vis. I ett samhälle med många kristna med olika personligheter och gåvor kommer också samhällets alla aspekter att färgas av den kristna tron. Många blir i dag kulturkristna för att de ser frukten av det kristna vittnesbördet från de miljarder människor som genom historien byggt upp den kristna traditionen och kulturen.
Jag anser att kristendomen är både kulturellt rik och kulturlös. På samma sätt som färgen vit innehåller alla färger, innehåller kristendomen varje kultur inom sig. Detta kan låta märkligt, men just detta gör att kristendomen kan genomsyra varje kultur. När kristendomen påverkar en kultur försvinner avgudadyrkan och syndiga aktiviteter, medan maten, kläderna, musiken och seder behålls och blir kristna. På samma gång är kristendomens kultur universell och har aspekter som formar varje kultur i samma riktning. På så vis kan jag känna mig hemma bland syskon även när jag besöker andra kyrkor i helt andra kulturer än min egen.
[ Emanuel Almroth: De trendiga riserar göra kyrkan världslig ]
Det är viktigt att vi kristna inte skådespelar tron. Om kristendomen bara blir konventioner är det lätt att smälta in och anpassa sig utan att tron har något riktigt liv. Många kulturkristna kan delta i gudstjänster och ritualer som ett slags nödvändigt skådespel, som egentligen inte har någon annan betydelse än för personlig utveckling. Det är ett bra första steg och kommer också på sikt hjälpa till att stärka den kristna kulturen i längden, men vi behöver också ge dem anledningar till att ta nästa steg. Därför är det viktigt att allt det vi kristna gör andas liv och ande.
Kristendomen är inte ett hittepå, en nyttig saga som vi kan dra lärdomar av, det är viktigt att den är verklig och sann – det övernaturliga är en självklar del av verkligheten. Detta är viktigt för att vi människor har lättare att bli påverkade av någonting vi tror är sant än någonting vi ser som fördelaktigt. Vi bör också delta i samhällsbygget och påverka det. Inte på ett imperialistiskt vis som oftast sker av fyrkantig plikt och är kärlekslös, och inte heller genom att vi följer tidsandan och anpassar oss, vilket oftast handlar om rädsla. Vi ska forma kulturen genom passionen i våra hjärtan. Vår tro ska genomsyra hela vårt liv, eftersom vi verkligen älskar den och tar den på allvar. Allt vi gör ska vara en lovsång till Gud och vi ska tänka på hans ord dag och natt. Jag tror att om vi agerar på detta sätt kommer de kulturkristna bli attraherade inte bara av kristendomens kultur utan även av dess andliga innehåll. Vi behöver kristna konstnärer och filosofer vars vittnesbörd existerar i allt de skapar, genom deras passion, empati och fantasifullhet. Det var vanligare förr, men existerar knappt alls i dag. Kristnas påverkan på kulturen är i många fall medioker och slätstruken.
Vi är ofta inte tillräckligt beroende av våra trossyskon.
Vi behöver fördjupa den kristna kulturen, i hemmet, församlingen och samhället i stort. Högtider, ritualer och tideböner kan ge struktur så länge vi inte ägnar oss åt dem som en form av plikt. Den ensamma bönen i den egna kammaren, den egna bibelläsningen och den personliga relationen och innerliga samtalet med Gud är till för att bygga upp vår inre andliga självständighet. Medan en andlig gemenskap där vi delar våra bördor med varandra är till för att bygga upp Kristi kropp. Jag tror att även vi kristna överlag lever för autonomt, vi är ofta inte tillräckligt beroende av våra trossyskon. Här handlar det om den moderna individualismens påverkan, som gör oss narcissistiska och stolta, vi vill inte vara beroende av andra och inte hjälpa andra om det inte gynnar oss.
Men en människa kan aldrig helt bli sig själv i ensamhet, det är först i mötet med andra som vi kan blomstra. Och Jesus säger också, när de ser hur mycket ni älskar varandra så kommer de också förstå att ni är mina lärjungar. När den kristna gemenskapen är kärleksfull, innerlig och djup, tror jag att få människor kommer kunna göra annat än att tilltalas av den. Jag tror detta är nyckeln till att kulturkristendomen blommar ut i en sann andlig tro.
