“Jag fastade mest hela tiden, men inte för att komma närmare Gud, utan för att bli smal, och för att bli – trodde jag – renare, mer upphöjd, bättre som person. Det behagade knappast Gud”, skriver Josefin de Gregorio i sin kulturessä.
“När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sina ansikten för att visa människor att de fastar. /…/ Nej, när du fastar, smörj in ditt huvud och tvätta ditt ansikte så att inte människor ser att du fastar, utan bara din Far som är i det fördolda.”
Så säger Jesus i Matteusevangeliets sjätte kapitel. Lägg märke till hur han formulerar sig: “när ni fastar”, inte “om ni fastar”. Han tar för givet att de som följer honom regelbundet ber och fastar; det är en andlig disciplin som genomsyrar hela Bibeln. Fastan används för att komma närmare Gud, för att driva ut demoner (Markusevangeliet 9:29), som ett uttryck för sorg och omvändelse… ja, det finns så många exempel att jag omöjligt kan lista dem alla här.
Och nu befinner vi oss i början av den 40 dagar långa fasteperiod som föregår påsken. Alla kyrkor uppmärksammar den inte lika mycket, men inom min tradition är den viktig. Och för mig personligen är den dessutom komplicerad. Det har att göra med att jag under min tonårstid var svårt sjuk i anorexi – det vill säga, jag fastade mest hela tiden, men inte för att komma närmare Gud, utan för att bli smal, och för att bli – trodde jag – renare, mer upphöjd, bättre som person. Det behagade knappast Gud, det förstod jag också.
Det finns mycket att avstå från som inte är mat.
— Josefin de Gregorio
Men efter att jag blivit frisk har den kristna fastan fortsatt vara svår för mig. Kanske främst den som Jesus talar om, den som ska vara en naturlig del av ett kristet liv. Bland mina kristna vänner i England var fastan vanlig och återkommande; man fastade för att söka Herren, för att lyfta upp särskilda böneämnen, för väckelse och så vidare. Jag brukade inte delta, men jag önskade ofta att jag kunde, att jag orkade, att allt med mat inte var så besvärligt.
Vi talar inte så ofta om det här inom kyrkan. Ändå finns berättelserna och spåren där.
Det katolska helgonet Katarina av Siena, en italiensk mystiker och lekmannadominikan som levde mellan 1347 och 1380, var så extrem i sin fasta att till och med hennes präster och biktfäder blev bekymrade och försökte få henne att äta. Hon dog 33 år gammal av en stroke, svårt försvagad av sin fasta – eller sin svält, kanske man ska säga. När vi läser om henne idag är det svårt att inte tolka hennes avhållsamhet som en ätstörning; faktum är att hennes tillstånd har kommit att beskrivas som “anorexia mirabilis”, ett slags föregångare till det som sedermera skulle komma att kallas “anorexia nervosa” och bli en psykiatrisk diagnos och en av de dödligaste psykiska sjukdomarna.
Tankegångarna lever kvar, även i den sekulära kulturen: mat är förknippat med något negativt, med tyngd och det jordiska, med begär och bristande impulskontroll och skam. Många av flickorna jag träffade på ätstörningsklinikerna beskrev sin längtan efter lätthet och renhet; de ville göra sig av med sina behov, sin sexualitet, kanske också, paradoxalt nog, sin dödlighet. Men Jesus vet att vi är människor och behöver äta. Det pekar inte minst brödundret på – och alla måltider han delade med publikaner, syndare och vänner.
[ När Sara Meidell var åtta år bestämde hon sig för att sluta äta ]
Så hur gör man då, om man har haft ätstörningar och vill fasta? Först och främst tycker jag att man ska rådgöra med sin präst eller pastor, eller någon annan klok och erfaren person i församlingen. Och vad gäller fastan innan påsk kan man tänka på att det finns mycket att avstå från som inte är mat. Danielfastan, från Gamla testamentets Daniels bok, går ut på att skippa sötsaker och kött; jag vet att vissa lägger till koffein till den listan. Pengarna man eventuellt sparar kan man med fördelar lägga undan för att ge till välgörenhet. Mina riktlinjer är i övrigt att det jag fastar från ska vara sådant som distraherar mig från Gud, eller som jag upptäcker att jag vill ha mer än jag vill ha Gud, eller som jag tröstar mig med när jag egentligen borde söka Gud. Det kan vara socker, eller tv, eller nya inköp, eller alkohol, eller sociala medier (min man fastar bland annat från kaffe i år, sannerligen en uppoffring för en småbarnsförälder). Jag tänker också att fastans primära avsikt inte ska vara att gå ner i vikt eller bli allmänt hälsosammare eller spara pengar, utan att den ska göras för Guds skull.
Mitt mål är att kunna fasta så som Jesus förordade. Jag är övertygad om att det är en god, andligt nyttig och uppbyggande disciplin, och jag är på samma sätt övertygad om att Gud kan hjälpa mig att genomföra den på ett sätt som inte triggar igång gamla tankar och ohälsosamma mönster. Men till dig som likt mig upplever den här tiden på året som kämpig vill jag säga – du är inte ensam.
