Gränslösa människor saknar gränser och uppfyller därför omgivningen med sig själva. Därför talar hela världen om Donald Trump. Av alla otaliga historier om honom jag läst är det en som gick lite djupare än den sedvanliga sucken.
John Kelly är pensionerad general i marinkåren och tjänstgjorde som Trumps stabschef i Vita Huset 2017-19. 6 november förra året gick han ut i New York Times och drog den offentliga slutsatsen av den erfarenheten: “Trump är fascist”. I intervjun berättade Kelly bland annat om en promenad han hade gjort med Trump på Arlingtonkyrkogården i Washington. Det är en officiell begravningsplats för amerikanska soldater som stupat i krig.
Det är slående hur väl Bibeln har förberett oss på den post-truth-kultur som nu breder ut sig.
— Magnus Malm
När de går där bland gravarna utbrister Trump plötsligt: What did they get out of it? Först trodde Kelly att Trump bara ville testa en tanke, en idé för ett kommande tal eller liknande. Vid närmare eftertanke insåg han att frågan var uppriktigt menad. Trump kunde helt enkelt inte föreställa sig att en människa kunde göra något, allra minst ge sitt liv, för något som hon inte själv kunde tjäna något på.
Jag minns att jag hajade till när jag läste det där. Utan att kommentera USA:s krig runtom i världen kan man åtminstone konstatera att en soldat är beredd att ge sitt liv för något större än sin personliga framgång. Den tanken var uppenbarligen helt okänd för Donald Trump.
Den tanken är däremot själva kärnan i Guds väsen. Som Jesus säger: “Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Detta till skillnad från djävulen, som klassiskt brukar beskrivas med latinets korthuggna Non serviam, jag skall icke tjäna. Egots gränslösa självförverkligande på andras bekostnad.
I den maktsfären finns det heller ingen sanning, i betydelsen att något är lika sant för alla oavsett vem det är. En sådan sanning skulle ju innebära att egot måste böja sig för något större än egenintresset, vilket för djävulen alltid fäller avgörandet. Alltså är djävulen som Jesus säger “en lögnare och lögnens fader”.
Det är slående hur väl Bibeln har förberett oss på den post-truth-kultur som nu breder ut sig, i lika mån från de forna motpolerna USA och Ryssland. Vad som nu sker måste fortsätta att göra oss upprörda, och vi får aldrig tillåta oss att normalisera det allt tätare molnet av faktaresistens och lögner. Men med en öppen Bibel kan vi faktiskt inte bli överraskade. Paulus skriver:
“Den Laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor makt, falska tecken och under och med orättfärdighetens alla konster, som bedrar dem som går i fördärvet - de har ju inte velat ta emot den kärlek till sanningen som kunde ha räddat dem. Därför låter Gud villfarelsen få makt över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan har valt orättfärdigheten.”
När sanningen ersätts med skenet av framgång - då kan vi hamna var som helst. Och historien lär oss att det inte är en god plats. När människan inte längre vägleds av sanningen utan låter sig förföras av “uppmärksamhetsekonomin” med sina ständigt nya intressanta utspel - då har vi inte längre några orubbliga fästen mot orättfärdighetens anstormning.
[ Svenska ”bönekrigare” inspirerade kristna Trumprörelsen i USA ]
Som Jesus säger i sitt tal om historiens slutskede: “Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta”. En lag är en sanning som är gemensam för alla. När den inte längre respekteras, utan var och en har sin egen sanning, då frigörs inte kärleken - den kallnar. Då lever var och en i sin egen filterbubbla och ser alla andra som hotfulla inkräktare.
Vilka talar sanning i den situationen? Politikerna? Har vi hört att “våra värderingar ligger fast” och “vi kommer aldrig att samarbeta med…” och “här går vår röda linje” tillräckligt ofta så vet vi att Grönköpings Veckoblad gett den mest korrekta beskrivningen av politikens förhållande till sanningen: “Politik är det böjligas konst”. Med sanning i ena vågskålen och röstsiffrorna i den andra vet vi nu vad som väger tyngst.
Men företagen står ju fria från jakten på väljare, de kommer väl att säga sanningen? Washington Post fällde ju Richard Nixon efter Watergate, genom Bob Woodwards och Carl Bernsteins grävande efter sanningen. I dag ägs tidningen av Amazonkungen Jeff Bezos, och undvek att ta ställning inför presidentvalet. I stället satt Bezos bredvid Elon Musk, Mark Zuckerberg och de andra stormrika techmogularna vid Trumps installation. Med sanning i ena vågskålen och pengarna i den andra vet vi vad som väger tyngst.
Så vem ska säga sanningen, om den varken ger röster eller pengar? Vi fick en liten bild av det när biskop Mariann Edgar Budde höll sin predikan inför hela maktgalleriet på Trumps installationsgudstjänst, och med sin späda varelse och innerliga vädjan talade för den Gud som “står vid den fattiges sida och räddar honom från dem som dömer” (Ps.109:31).
Scenen var en nutida spegel av ett annat osannolikt möte, när Jesus står öga mot öga med den lokale representanten för det romerska världsherraväldet:
“Pilatus frågade: ‘Du är alltså kung?’ Jesus svarade: ‘Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.’ Pilatus sade till honom: ‘Vad är sanning?’”
Gud give att kyrkan i Jesu efterföljd vittnar om sanningen, även när hon inte kan get anything out of it. När det varken ger utdelning i makt, pengar eller framgång. Någon måste säga det här, även när alla andra tiger och vänder bort blicken.
Men det är också här som kyrkan möter sin kanske svåraste frestelse: “Det är vi som har sanningen…Vi är inte så korrumperade som alla andra…Se hur renhjärtade och trovärdiga vi är…”
Exakt den fällan avslöjar Jesus i sin knivskarpa uppgörelse med dåtidens andliga ledare: “Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod. Därmed visar ni själva att ni är söner till dem som mördade profeterna.”
“Om jag vore politiker…” “Om jag vore företagsledare…” Det är så alla revolutioner har blivit förrådda. Genom den totala bristen på självkännedom har revolutionärerna ohjälpligt övermannats av precis samma inre svagheter och böjelser som de gamla makthavarna, och med sömngångaraktig precision upprepat deras synder. Det är på den vägen vi blir exakt det vi sa att vi aldrig skulle bli.
Vem kan i det långa loppet fortsätta att tala sanning? Kanske är det endast den som har sett djupet av sin egen synd, och vet vilka krafter som i det egna livet hotar att förneka, förminska och förvränga sanningen.
Som i Tolkiens Sagan om ringen: Det var bara den lille hoben Frodo som kunde bära ringen hela vägen, ty han var plågsamt medveten om hur lätt han kunde frestas att använda den för sina egna syften. Boromir däremot var aningslöst förblindad av ringen och såg inte sina egna svagheter. Han trodde att det räckte med goda avsikter.
[ Otänkbart att Kjell Sjöberg skulle ha stöttat Trump ]
Sanning börjar därhemma, inte i det offentliga rummet. Profeten Jeremia är ett bra exempel. I stället för att odla bilden av sig själv som den grandiose ledaren med unika gåvor släpper han fram sin frustration inför Gud med brutal ärlighet:
“Aldrig får jag skratta tillsammans med glada vänner. Jag sitter ensam, tyngd av din hand, ty din vrede uppfyller mig. Varför måste jag ständigt plågas, varför är mitt sår obotligt?”
Att tala sant om sig själv är förutsättningen för att kunna tala sanning i det offentliga. Ensam och motarbetad påtalar Jeremia det verkliga tillståndet i landet, medan de betydligt populärare falska profeterna sminkar situationen med enkla slagord om att “allt är väl”. Deras samhällsanalys är lika ytlig och falsk som deras självbild.
Jeremia fortsätter att säga sanningen, även när kungen kräver ursäkt och eldar upp hans profetior i sitt ödsliga palats. Därför är det bara Jeremia som kan ge ett trovärdigt hopp. Som den engelske litteraturprofessorn Terry Eagleton skriver i sin bok Hope Without Optimism är detta något helt annat än glättig optimism:
“Glättighet av det slaget är en form av psykologisk förnekelse. Med all sin muskulösa kraftfullhet är det i praktiken ett moraliskt flyktbeteende. Det är en fiende till hoppet, som är nödvändigt just för att man har förmåga att erkänna hur allvarlig situationen är.”
