Som tonåring tolkade Josefin de Gregorio Bibelns uppmaning om att göra allt i Jesu namn som att allt som inte var direkt relaterat till kyrkans liv antingen var förbjudet, eller åtminstone dåligt. I dag tänker hon annorlunda.
Pastorer. De blev alla pastorer eller präster. De skulle bli teologer och ingenjörer, de jobbade på restaurang, de gjorde något helt annat – men i takt med att de fördjupades i sin tro ville de börja jobba i kyrkan. Jag har sett det ske många gånger, och naturligtvis är det inte något att beklaga. Klart att talangfulla unga människor som vill tjäna Gud ska göra det.
Ytterst handlar det om att se allt vi gör här i världen som ett uttryck för Guds kärlek.
Men måste man bli präst eller pastor för att tjäna Gud? Är det verkligen det enda seriösa kallet?
Nej! I Dagen intervjuas Ica-handlarparet Joel och Anna Lundström, som driver butik i det lilla skånska samhället Harlösa, och som nyligen prisats för sina insatser. Joel Lundström engagerar sig i det lokala föreningslivet. Han sponsrar idrottsklubbar och arbetar i integrationsprojekt. Och han skäms inte för sin kristna tro, som då och då kommer på tal i butiken. För mig är denne Ica-handlare ett utmärkt exempel på hur ett kall bortom det formaliserade pastorskapet kan se ut. Joel Lundström benämner sitt arbete just så: som ett kall.
Och så brukar jag också beskriva mitt eget skrivande om någon frågar. Det är ett kall, en plats där de förmågor Gud givit mig kan användas i Hans tjänst, på ett sådant sätt att det samtidigt fyller mig med glädje och mening. Likadant verkar det vara för Ica-handlaren. Han har förstått något om att vara kristen i världen – det handlar inte om att gömma sig, eller isolera sig, eller bara prata med andra kristna, utan det handlar om att verka där Gud har satt en, och att göra det som en hel, dynamisk människa.
[ Ica-handlaren: ”Jag har inga problem att dela min tro med kunder” ]
Ytterst handlar det om att se allt vi gör här i världen som ett uttryck för Guds kärlek. Man kan ta avstamp i den kända bibelversen från Kolosserbrevet 3:17: “Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.”
När jag var tonåring funderade jag mycket över den versen och vad den kunde betyda, hur jag skulle förstå den. Då tolkade jag den som att allt som inte var direkt relaterat till kyrkans liv var antingen förbjudet, eller åtminstone dåligt. Jag läste en prästs utläggning av versen, där han reflekterade över huruvida man kunde “diska till Guds ära”. Han ville kanske mena att vi inte ska fastna i något slags tvångsmässig samvetsgrannhet där vi ständigt frågar oss om vi nu tjänar Gud eller inte. Men efter att ha läst andra kristna tänkare har jag landat i att man absolut kan diska till Guds ära. Man kan också handla till Guds ära (köpa näringsriktig mat till sin familj, tänka på det ekologiska perspektivet), tvätta till Guds ära (barnen måste ju ha rena kläder, och den som inte tar hand om sin familj är värre än en otrogen, som det står i Timoteosbrevet), plantera träd till Guds ära (råda över jorden och bruka den), och ja, ha sex till Guds ära. Detta är också tillbedjan och tjänst: att arbeta, leka, älska och använda de gåvor Gud så generöst har försett oss med.
[ Samuel Nygren utmanar Uber och Bolt: ”Mammons kraft är stor” ]
På samma sätt kan alltså det dagliga arbetet för brödfödan göras till Guds ära och vara ett kall. Gud behöver ju folk på sjukhusgolvet, på tidningsredaktionerna, i förskolan och matbutiken. Troende som vid rätt tillfälle kan erbjuda bön, medmänsklighet, ett viktigt ord. Kristna fastighetsägare, som kan ge välgörenhetsorganisationer förmånliga hyresavtal; kristna poliser som kan be för människorna de kommer i kontakt med. Och så behöver vi förstås kristna på inflytelserika positioner, kristna som så att säga ”har Faraos öra”.
Visst är det underbart när man ser att sjuksköterskan som precis ska till att sticka en i armen bär ett kors, eller att busschauffören har Frälsarkrans?
Självklart ska vi glädjas när våra unga vill bli präster, pastorer, diakoner, missionärer och förkunnare. Det är gott! Men vi behöver också se till att axla de där rollerna där vi står och går och befinner oss. Det kan också uttryckas som: bli inte passiv, vänta inte på att någon “högre upp” i kyrkan ska lösa alla problem. Det är en uppmaning jag ger lika mycket till mig själv, och som jag ofta tänkt på sedan ett besök i en amerikansk baptistkyrka där pastorn, fylld av Anden, predikade om att den dag kan komma då kristna även i väst förföljs och måste gå under jorden, och då måste kunna bära varandras och sina egna andliga liv.
Och visst är det underbart när man ser att sjuksköterskan som precis ska till att sticka en i armen bär ett kors, eller att busschauffören har Frälsarkrans? Det blir en påminnelse om att vi troende finns överallt, och väver våra böner genom vardagens brus, stim och sysslor.
