På måndagen är det Förintelsens minnesdag och 80 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades. Vi har alla ett ansvar att stå upp mot all form av antisemitism, skriver Dagens Felicia Ferreira.
Jag minns hennes namn så oerhört tydligt än i dag. Jag är cirka 12 år gammal och min mamma berättar att Berta R är en förintelseöverlevare.
Förintelsen. Ondskan jag hade hört talas om och läst om i olika berättelser under barndomen och som ledde till att över sex miljoner judar mördades. Det var förstås svårt att greppa som barn, så ofattbart. Frågorna var många. “Titta på hennes arm”, viskar mamma, som hade föresatt sig att utbilda mig: “Där finns ett nummer…”.
Förintelseöverlevaren Berta R sitter i vår soffa och dricker kaffe. Hennes hand skakar en aning och när hennes tröjärm glider upp ser jag de intatuerade siffrorna. De fasansfulla berättelserna jag hört och läst om får plötsligt en ny dimension och blir än mer verkliga. Historierna blir kött och blod. Någon i blanka höga stövlar brände in de där siffrorna i hennes arm.
Det var mitt första möte med en överlevare och sedan dess har för alltid det judiska folkets historia varit djupt inskärpt i mitt inre. Naturligtvis inte som hos judarna själv; bara de kan fullt ut bära sin historia, men jag som goj, icke-jude, fick en förnimmelse av hur ett helt folk så systematiskt blivit hotade, förföljda och mördade under så lång tid.
Förmodligen är dessa händelser en del av anledningen till att jag som journalist senare kommit att skriva många gånger om det judiska folkets utsatthet.
“Landet och folket är en viktig del av Bibelns berättelser”
Vid ett annat tillfälle i barndomen är vi i Israel och hälsar på Bertas dotter och familj. Det förbereds för sabbat, judarnas vilodag, och jag fortsätter med mina många frågor. Jag har precis läst om krig och attacker som omger landet och undrar om de inte är rädda? De är vana, förklarar de. Pappan i familjen går bort till en garderob och plockar ut en gasmask som han håller upp för mig. En sådan som alla israeler behövde ha hemma på den tiden. Krigföringen mot dem kunde nämligen också bestå av kemiska vapen. Jag får prova masken. Det var tungt och lite svårt att andas. Jag andas in och ut. Än en gång förnimmer jag den där känslan av hur det kan kännas.
Förmodligen är dessa händelser en del av anledningen till att jag som journalist senare kommit att skriva många gånger om det judiska folkets utsatthet.
Den kristna tro jag fick med mig från barnsben, och som mognat och blivit min egen, ger mig också en längtan efter fördjupning. Israel har funnits med som ämne i söndagsskola och predikningar. Landet och folket är en viktig del av Bibelns berättelser och Guds löften. Jag får så småningom fler möjligheter att besöka Israel och det Heliga landet också i vuxen ålder. Jag besöker platserna där Bibelns berättelser kommer till liv och när jag står vid tempelplatsen i Jerusalem inser jag snabbt att här finns våra andliga rötter.
För en del kristna utgör den teologiska förståelsen, såsom eskatologi, en viktig grund för ett engagemang för landet. Israel och det judiska folket blir per se ett tydligt tecken på att Israels Gud finns. För andra handlar det om att också stå på rätt sida i en kamp mellan demokrati och diktatur och i en ständigt pågående kamp mot antisemitism eller en plikt att föra berättelserna, som Bertas, vidare. För att det aldrig ska få hända igen. Ett engagemang för Israel och judarna kan också handla om tacksamhet till det folk och den gudstro som är ursprunget till den kristna tron.
Det är tidig vår 2023. Solen skiner och jag har tagit mig ner till ett litet samhälle i Israel alldeles intill gränsen till Gazaremsan, kibbutz Nirim. Ståendes vid ett stängsel vid gränsen samtalar jag med läraren och judinnan Adele Raemer, som pekar mot Gazaremsan och berättar att hon skapat forum i sociala medier där hon och andra som bor i området kan samtala också med dem som bor inne i Gaza.
”Vi vill ha fred och att de ska få leva att bättre liv”, säger hon och pekar återigen mot Gaza och en minaret som sticker upp i horisonten.
Här finns hopp, tänker jag. Hopp om att det judiska folket ska kunna leva i fred och inte behöva känna sig så hotade hela tiden. Hopp också för Gazaborna på andra sidan stängslet som lever under förtryck och utan framtidstro. Hopp för alla diasporajudar runtom i världen. Hoppet spirar när människor ser på varandra utan hat.
Men bara några månader senare dyker de olycksbådande, svarta rubrikerna upp om det som skulle visa sig vara den värsta massakern på judar sedan andra världskriget. Hotet mot det judiska folkets existens har ännu en gång ökat lavinartat.
Det står snabbt klart att just kibbutz Nirim som jag besökte är en av de platser där stängslet klippts upp och där terrorister tagit sig in med ett enda fokus: att hitta och mörda så många judar som möjligt. Under många timmar undrar jag om Adele Raemer överlevt. Tack och lov gjorde hon det. Men nu utökas listan över ytterligare överlevare. Så också listan över dem som får leva med livslånga trauman. Och ännu fler ställer sig frågan: ”Varför fick jag leva vidare men inte min familj eller mina vänner?”. Staten Israels försvar mot terrorn blir hårt och brutalt och i en mycket svår terräng dör också ofantligt många civila palestinier. Har hoppet nu försvunnit helt?
Det är den 27 januari 2024 och Förintelsens minnesdag i Sverige. I ett besök i Stockholms synagoga berättar första och andra generationens överlevare om den existentiella kampen utifrån olika perspektiv. En kvinna berättar att när hennes föräldrar, som var överlevare, dog kände hon stor ångest över bördan att vara den som nu har ansvaret att orka föra berättelserna vidare. Hon som så många andra judar vet att om vi inte påminns om och om igen kommer vi glömma och då finns risken att det som hände upprepas igen. Kanske kan vi i någon liten mån hjälpa det judiska folket med den bördan – att berätta?
Israel har historiskt haft en plats i de svenska frikyrkornas hjärtan. Vill man inte hamna i ersättningsteologiernas mörker är det omöjligt att runda Jesaja eller andra profeters budskap och löften till Israels folk, alltså judarna. Många kristna ser också staten Israel som en del i profetian. Det kan respekteras fullt ut, men profeternas löften gällde i första hand Israels folk, och hur staten skaormas är inte helt tydligt i Skriften. I detta komplexa pussel finns flera ingångar och som troligen också bidrar till en tystnad i frågan i många kyrkor. Det är inte alltid lätt att hålla isär landet, folket och nationen och ämnet Israel är minerad mark.
Flera perspektiv behövs i analysen
I yngre generationer har också ett allt större engagemang för palestiniernas situation vuxit fram. Och det borde vara varje kristen ledares ansvar att också understryka att det går att kombinera ett stöd för Israel, det judiska folket och absolut nolltolerans mot antisemitism, med ett engagemang för palestiniernas situation. Många kristna palestinier känner sig dessutom extra klämda i den politiska konflikt som pågår. De är också våra bröder och systrar. Det är dock viktigt med flera olika perspektiv i analysen av vad som är huvudorsakerna till just palestiniernas lidande. Är det ockupationen som är det huvudsakliga problemet eller de korrumperade ledarna som inte ser till befolkningens bästa?
Oavsett analys torde det alltjämt finnas goda skäl att känna engagemang utifrån flera tankar samtidigt. Som kristna måste vi förhålla oss till all denna kunskap. Vi får varken blunda för den politiska verkligheten eller tappa övertygelsen om att Guds kärlek gäller oss alla, svenskar, araber och judar. Det innebär också ett ansvar att tolka det vi ser och försöka komma så nära det genuina som möjligt.
Oavsett hur hopplöst det kan se ut behöver en försoningsprocess på den palestinska sidan stödjas. Men självklart aldrig till priset av Israels säkerhet eller för den delen en relativisering av våldshandlingar och terrorism.
Nu är Berta R. sedan flera år död. Men de intatuerade siffrorna på hennes arm kommer jag minnas så länge jag lever. De vittnar inte bara om det fruktansvärda som hände utan är också en påminnelse om ansvaret att stå upp mot all form av antisemitism, i dag och framöver.
[ Tio fakta som beskriver Förintelsen ]
Fotnot: Detta är en något uppdaterad version av en text som tidigare publicerats i tidskriften Teologi & Ledarskap.
---
Fakta: Förintelsens minnesdag
- Den 27 januari samlas människor världen över i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945.
- Cirka sex miljoner judar dog i Förintelsen. Även romer och polacker utsattes för folkmord grundade på rasistiska föreställningar. Därutöver förföljde, fängslade och dödade Nazityskland tusentals andra människor, bland annat många funktionsnedsatta och homosexuella.
- Källa: Forum för levande historia
---
