Svaret på den nya vågen av andligt sökande kan aldrig vara “en andlighet som saknar mänskligt ansikte”, konstaterar Magnus Malm i sin kulturessä.
Vad betyder egentligen ordet “radikal”? Vi möter det till exempel i beskrivningar av hur muslimer “radikaliseras” och hamnar i islamistiska terrorgrupper som Al Qaeda och IS. Vi hör det också i kristna sammanhang, med utmaningar att bränna broarna bakåt för att radikalt leva för Jesus.
Ordet “radikal” kommer av latinets radix som betyder rot. Det handlar om en vilja att göra upp med ytlighet, det halvhjärtade, de ljumma kompromisserna. En längtan att få leva autentiskt, utan att snegla på vad omgivningen tycker är lagom, att få brinna för det som verkligen betyder något i den här världen. Att få gå till roten med problemen, för att därifrån gestalta ett bättre alternativ.
Vad är det vi ska lämna bakom oss? Och inte minst: Vad är det vi inte ska lämna bakom oss?
I evangelierna tycks brännpunkten för radikaliteten ligga i människans omvändelse: “Sedan gick Jesus därifrån och fick då se en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: ‘Följ mig!’ Levi lämnade allt och steg upp och följde honom.”
Den avgörande frågan är då: Vad betyder “allt”? Vad är det vi ska lämna bakom oss? Och inte minst: Vad är det vi inte ska lämna bakom oss? Det är nämligen just på den punkten radikaliteten tenderar att spåra ur och bli något riktigt galet.
Paulus har gett oss den kanske mest radikala formuleringen av vad som händer när en människa blir kristen: “Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” Hans egen livshistoria är ett exempel på den förvandlingen, från blodtörstig religiös fanatiker till en hoppets förebild för syndare i alla tider - “bland dem är jag den störste” som han säger. Alla hans relationer förändrades genom omvändelsen: till Gud, till sig själv, till andra människor, till omvärlden. Det är utifrån den erfarenheten Paulus skriver sina brev till församlingar och vänner.
Till exempel församlingen i Korinth, som var en grekisk storstad med gamla anor av en kultur som på många sätt var främmade för kristet tänkesätt. Tålmodigt går Paulus igenom olika konfliktområden där församlingen behöver hjälp med att upptäcka skillnaden mellan kristet och hedniskt, för att steg för steg kunna bygga en kristen motkultur. Här handlar det i hög grad om vad de måste lämna bakom sig, vad de måste omvända sig från för att trovärdigt följa Jesus:
- I en kultur där den intellektuella och ekonomiska eliten hade oerhörd status medan slavar och fattiga föraktades, ger evangeliet det omvända perspektivet: “Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som var svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam…”
- Pengarna hade då liksom nu människor i begärets järngrepp, och det släpper inte förrän Kristus gett frihet: “Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.”
- Männen i Korinth gick som vanligt i det hellenistiska samhället till stans bordeller, och det tycks ha dröjt ett tag innan de nyomvända insåg konsekvenserna när det gäller sex: “Vet ni inte att era kroppar är Kristi lemmar? Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar?”
- Måltiden var i Romarriket en strikt statuspräglad historia. Var man satt och vad man åt styrdes helt av ens plats i den sociala hierarkin. Också detta måste de kristna omvända sig från för att trovärdigt kunna fira Herrens måltid: “Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid, för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad.”
- I ett samhälle där folk blandade sin egen cocktail av gudar och olika andligheter innebar omvändelsen till Kristus ett radikalt nej till andra makter. Dessa gudar flyttar närmare vårt eget vardagsliv om vi inser att det är de som i utbyte mot vår tid och lojalitet ger mening åt våra liv: “Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära… Ni kan inte dricka både ur Herrens bägare och ur demonernas bägare, inte äta både vid Herrens bord och vid demonernas bord.”
- Människan har alltsedan syndafallet tenderat att se sig själv som alltings centrum. Den individualism som Paulus då fick konfrontera har inte direkt blivit svagare i enpersonhushållets förlovade land: “Om foten säger :’Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen’, så hör den likafullt till kroppen…Ögat kan inte säga till handen: ‘Jag behöver dig inte’…”
[ Jag tror jag är radikalare än någonsin ]
På alla dessa områden kallas de kristna till radikal omvändelse, också i dag. Som CS Lewis beskriver i boken “Från helvetets brevskola” pågår naturligtvis massiva insatser från de onda makterna för att hindra oss från att på det sättet släppa in Gud i vårt sätt att leva. Om det inte lyckas, och vi faktiskt börjar forma våra liv mer utifrån Jesu liv och undervisning än mainstreamkulturens värderingar, då byter vad Ignatius av Loyola kallar “människonaturens fiende” strategi. Då försöker han få oss att även lämna det vi absolut inte ska lämna.
Och det är här radikaliteten spårar ur: “Lyssna inte till dina känslor, de leder alltid fel. Din egen vilja är så fördärvad av synden att den ofelbart kommer att hamna i konflikt med Guds vilja. Ditt förnuft kan du absolut inte lita på, det är alldeles för begränsat.”
På så vis lockas en människa att omvända sig, inte bara från det som gör henne mindre mänsklig utan också från det som gör henne mänsklig. Hon tränas i Guds namn att inte lyssna till sina egna känslor, sin egen vilja och sitt eget förnuft. Resultatet blir vad hjärntvättare i alla tider har vetat: en människa som kan manipuleras till vad som helst. När vi tränas att inte lyssna till våra mänskliga signaler, kan vi till slut inte upptäcka och avvisa det omänskliga.
Vi följer inte Jesus i stället för vår vilja och vårt förnuft. Vi följer Jesu med vår vilja och vårt förnuft.
“Ni vet att när ni var hedningar drogs ni viljelöst med, bort till de stumma avgudarna”, skriver Paulus till församlingen i Korinth. Den hedniska andligheten utmärks av just detta förakt för människans egna känslor, vilja och förnuft, och driver henne tvångsmässigt i destruktiv riktning. Det uppfattas som “radikalt” men är i själva verket radikalitetens motsats, eftersom det utestänger känslor, vilja och förnuft från att på allvar möta Jesus, föra dialog med honom och förvandlas av honom.
Vi följer inte Jesus i stället för vår vilja och vårt förnuft. Vi följer Jesu med vår vilja och vårt förnuft. Som Paulus skriver till korinthierna: “Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet.”
[ Magnus Malm: Plågsamt hur kyrkorna blivit mer lojala till politiken än till Kristus ]
“Vi har försökt att inte tänka själva utan bara lyssna till vad Gud säger” är en autentisk replik från en församling som sökte ny pastor. Två frågor: 1. Hur tror ni att Gud ska kunna tala till er om ni inte tänker? 2. Hur vet ni att det är Gud som talar om ni inte tänker?
Det är just den sortens motsats mellan Gud och människa, mellan gudomligt och mänskligt, som är djävulens särmärke. Ordet kommer av grekiskans diabolos, som betyder “den som kastar isär”. Ett besläktat uttryck är “anti-Krist”.
Detta är nämligen motsatsen till Kristus, som försonar Gud och människa och förenar gudomligt och mänskligt. Jesus är inte det andliga svaret på allt mänskligt som vi sysslar med, han är föreningen av det andliga och det mänskliga. Eller som den kristna kyrkan bekänner i en formulering från 400-talet:
“Jesus är sann Gud och sann människa, en person i två naturer. Den gudomliga är av samma väsen som Fadern, den mänskliga av samma väsen som vi. Dessa är i honom förenade utan sammanblandning, åtskillnad eller förändring.”
[ Fler texter av Magnus Malm ]
I dag ser vi i vårt land en tydlig rörelse av andligt sökande. Konfirmandstatistiken vänder uppåt, kristna erfarenheter efterfrågas i det offentliga samtalet, den aggressiva ateismen klingar av och ersätts av nyfikenhet på vad kyrkan egentligen står för. Enkelt uttryckt: ett sökande efter andlighet.
Och: som en recensent påpekade efter polisserien “Den tunna blå linjen”, det är också ett sökande efter mänsklighet. I ett allt kallare samhälle ropar allt fler efter barmhärtighet, både med oss själva och allt vi sliter med och med alla människor som jagas till våra gränser av krig och fattigdom. I ett sådant samhälle kan svaret aldrig vara en andlighet som saknar mänskligt ansikte. Vare sig den gestaltas i en andlig bubbla som utestänger alla mänskliga känslor av vanmakt, sorg, oro eller tvivel - eller i en kliniskt känslobefriad akademisk “diskurs” över “andlighet i vår tid”.
Vi ropar alla efter den som kan förena andlighet och mänsklighet. Vi ropar alla efter Jesus från Nasaret.
