Ingen av oss är opåverkad av strävan att synas. Det finns ett naturligt och helt legitimt behov att bli sedd hos oss alla. Men behovet kan som allt annat övergå i ett missbruk, skriver Dan Salomonsson.
Som barn lärde vi oss ramsor och rim. Årtionden senare sitter de kvar. “Ole, dole, doff” - sedan behöver jag inte skriva fortsättningen; har du lärt dej ramsan fortsätter den i ditt huvud ändå. Det finns texter och melodier som fastnar även som vuxen. Glassbilens tutande kan alla härma. En sommarhit kallar vi sommarplåga. Det går liksom inte att få den ur huvudet när den väl har letat sig in. Musiken eller texten blir som en irriterande mygga som surrar runt i rummet när man släckt sovrumslampan: “bzz, bzz, bzz”. Ett reklambudskap som surrat sig fast i mitt huvud ungefär som en envis mygga mötte mig varje morgon på väg till jobbet.
I åratal stod jag vid trafikljusen på Fridhemsplan i Stockholm, fasaden i korsningen var full med gigantiska tv-skärmar. Varje morgon lyste en mening rakt in i ögonen. Budskapet var tänkt att sälja reklamplats på de stora skärmarna. Orden etsade sig in i hjärnan: “Syns du inte finns du inte”.
Det verkar som att denna sentens blivit en träffsäker beskrivning av stämningsläget och vår egen tidsanda.
För alla oss som riskerar att bländas i jakten på exponering är det nyttigt att söka sig till de relativt små fönstren.
Kändis har blivit synonymt med VIP-status. Även om man bara blivit känd för att man är känd så ger den offentliga exponeringen ett anseende. Utbudet i media av mer eller mindre fåniga lekprogram där A och B-kändisar ställer upp för att exponeras är legio. Helst ska det vara känslor och reaktioner i situationer som uppstår. Deltagarna förväntas överspela för effektens skull. Är det rädslan att inte finnas som gör att man är villig att synas till vilket pris som helst? Den mediala personfixeringen gör att det gäller att hålla sig känd och synlig om man vill finnas i branschen. Även i politiken råder samma strävan efter att finnas genom att synas i rampljuset.
Mästaren i marknadsföring av sig själv som varumärke är Donald Trump. Han blev allmän kändis i en tv-serie - The Apprentice. Nu är fastighetsföretagaren - med en frisyr som svävar runt huvudet likt spunnet socker - en megakändis. Oavsett vad journalister och opinionsbildare befinner sig i det politiska landskapet verkar alla vara som trollbundna av “The president-elect”. Oavsett om man är förfärad eller positiv så måste vi erkänna att “The Donald” syns, och i alla högsta grad finns, till och med på denna sida Atlanten. Även om några skeptiker inväntar Ragnarök och andra tror på ett lyckorike som konsekvens av det amerikanska folkets demokratiska utslag så är det påfallande vilket ljus som sätts på Trump. Varför denna totala fixering?
Fascinationen av USA och dess presidenter är i sig inget nytt. Den norska nobelkommittén utsåg Obama till fredspristagare innan han hade åstadkommit något som president. Men när det gäller Trump så är det av en helt annan magnitud. Hela mediasverige har följt Trump in i minsta lilla detalj. Även om bevakningen på våra breddgrader är tydligt negativt vinklad så är själva trollbundenheten av samma art som den som drabbat folket med MAGA-kepsar i den amerikanska mellanvästern. Under USA-valet skickades horder av svenska journalister för att bevaka. Även om de flesta svenskspråkiga nyhetskonsumenterna vare sig kan amerikansk politik eller har rösträtt i USA så har kommentatorerna pratat i oändlighet. Är det just längtan efter att finnas och synas i händelsernas centrum som lockar etablissemanget till strålkastarljuset på den stora världsscenen? Kanske kan man få någon liten lampa på sig i miljön där en bländande “super trouper” belyser presidenten. När man syns så finns man!
Oavsett om bevakningen haft en negativ eller positiv bismak så verkar de som kommenterar ha bländats. Är det samma solblindhet som drabbade opinionsinstituten i mätningarna inför tisdag den 5 november? Hur kan man annars förklara att instituten än en gång totalt missade rörelsen brand gräsrotsväljarna. Mätningar och analyser förbisåg med vilken kraft valet målade USA:s väljarkarta röd.
Ingen av oss är opåverkad av strävan att synas. Det finns ett naturligt och helt legitimt behov att bli sedd hos oss alla. Men precis som med alla andra behov så vanställs något när bruket övergår i missbruk. Just därför skulle jag rekommendera alla att åka till Nya Slottet Bjärka Säby utanför Linköping.
Varför just dit? Under några år med Linköpingsadress läste jag nästan dagligen några ord som stannat i tanken precis som orden på jumboskärmarna vid Fridhemsplan. Bjärka Säby har två blyinfattade fönster lite undanskymt mot innergården i en av Slottets flyglar. Där, i den lilla gången, finns godsägare Oscar Ekmans valspråk: “ora et labora” (bed och arbeta) samt “esse non videri” (vara – icke synas).
Det är något speciellt med ord som satt kulturen och som varit vägledande på en plats i mer än ett sekel. Att vara men inte synas är en nyttig motvikt mot tanken att man måste synas för att vara.
[ Topp 20–listan: Kristna svenskarna som påverkar mest med sin tro ]
Att ständigt vara beroende av bekräftelse blir som en drog. Belöningssystemet i oss kräver ständigt starkare kickar om vi inte har en motvikt som förankrar oss djupare än i omgivningens bifall och uppmärksamhet. Bekräftelseknarkaren blir aldrig tillfredsställd. Befrielse från rädslan att inte synas finns i att förankra sig i något som är högre och starkare. Om livet söker en högre bekräftelse än beundran och synlighet uppstår en hälsosam balans. Den som befriats från slaveriet under oron att inte synas är i sitt vekliga esse. För alla oss som riskerar att bländas i jakten på exponering är det nyttigt att söka sig till de relativt små fönstren.
I den anspråkslösa gången mot den lilla innegården på Bjärka Säby får tankarna något att bearbeta. Orden med den i sammanhanget anspråkslösa placeringen talar starkare än ljusreklamen på Fridhemsplan. Någon gång behöver vi alla läsa och ta in “esse non videri”.
Vem vet, kanske Donald Trump gör sällskap med oss till fönstren på Bjärka? Om det händer, minns var du läste det först!
