Efter mitt år av gudstjänstexperiment: Rörd över allt som kyrkan gör

I början av 2024 inledde journalisten Agnes Arpi det hon kallat för sitt kyrkoår. Varje vecka skulle hon besöka en kyrka och delta i en gudstjänst, bön eller andakt. Så hur gick det? Själv beskriver hon att året gett henne “finstämda upplevelser av sammanhang, tro och hopp, vissa så sköra och privata att de aldrig kommer att uttalas eller skrivas”.

“Giv, o Jesus, fröjd och lycka. Ett nytt år går åter in.

Skulle krav och kors mig trycka, låt din vilja dock bli min.”

Psalm 194 inledde år 2024. På nyårsdagen påbörjade jag mitt år med kyrkan genom ett besök i den närmaste och då sjöng vi den. Jag antecknade efteråt: “Ett litet ljus brinner i bröstet.”

Någonstans i januari formaliserades idén om mitt kyrkoår, som jag har skrivit om i Dagen vid flera tillfällen. I min vilja att tillskansa mig praktisk kunskap satte jag upp några enkla regler. Varje vecka skulle jag besöka en kyrka och delta i någon form av organiserad samling minst en gång, som bön, andakt eller gudstjänst. Social samvaro utanför själva kyrkorummet kunde tillkomma, men räknades inte. Inte heller räknades besök i öppna kyrkor utan aktivitet. Och så skulle jag följa kyrkoårets växlingar så långt det var möjligt, trots barnaktiviteter på söndagarna och svårigheter att vara borta hemifrån under kvällstid.

Nu närmar sig året sitt slut. Varvet runt, alla årstider, och vad blev det av det hela?

Till att börja med har jag klarat av det kvantitativa målet med råge. Några veckor har jag inte fått ihop det, men jag har kompenserat andra. Det har blivit ett antal utflykter, och jag tog heller inte något uppehåll under semestern utan förlade helt enkelt mina kyrkobesök där jag befann mig.

Jag har tagit nattvard till frukost hos EFS i Malmö med regnet ösande utanför, sommarfikat på Casselgården i Laxå, haft ett fantastiskt samtal med en nyzeeländsk kvinna på besök hos Svenska kyrkan i Gnesta och lovsjungit hos en ung pingstförsamling i Göteborg (tack för inbjudan!). Jag har varit på regnbågsmässor, ökenmässor, vilodygn för mammor, och en konservativ konferens.

[ I kyrkan har jag välkomnats – och hört predikningar med en världsbild jag inte vill göra till min ]

Jag är tacksam för allt, även de tillfällen som känts tomma eller fel för mig, eftersom de har varit lärotillfällen. Ibland lärotillfällen som berört mig på djupet.

Därtill kan jag känna att jag, för att verkligen genomföra mitt projekt på ett riktigt sätt, borde ha varit runt ännu mer, ha besökt fler församlingar och fått ta större del av olika sorters sätt att vara kristna tillsammans. Det fanns dock ett hinder för att gasa på. Redan tidigt under året fick jag en stark ingivelse att jag inte ska optimera, inte söka något bättre någon annanstans. Jag ska vara där jag redan är och lära känna den platsen.

När blir man del av en församling? Jag vet inte hur andra tänker, men jag vet det exakta datumet (14 januari) som en kvinna i den församling jag tillhör stegade fram till mig och bjöd med mig till kyrkkaffet. Så började det, och nu är församlingen min eftersom det är dit jag helst går.

För ett antal år sedan stötte jag för första gången på ordet “betjänad” i kyrkligt hänseende. Jag skrev en artikel och sökte statistik, då dök det upp, “antal betjänade”. Ordet har fått viss betydelse för mig under 2024, eftersom det säger en del om hur jag upplever min relation till kyrkan. Jag känner mig betjänad, rörd över allt som planeras och ordnas utan krav på motprestation. Vilken lyx det är, vilken skatt som ligger där i öppen dager för den som känner sig manad.

[ Jesus och andlighet trendar bland unga under 2025 ]

Som jag har skrivit tidigare var det världen som slutligen knuffade i väg mig till kyrkan och i kyrkan har jag fått hjälp att leva med världen. Världens tyngder ligger regelbundet som en filt över min tillvaro och då tycks världen mig fullständigt gudlös i sin brutalitet. Den lilla lågan i bröstet hotas ideligen.

Mot detta ställs finstämda, stillsamma upplevelser av sammanhang, tro och hopp, vissa så sköra och privata att de aldrig kommer att uttalas eller skrivas. En hånfull röst om vanföreställningar och snuttefiltar ringer någonstans i bakhuvudet, men vad spelar det för roll egentligen? Den rösten har aldrig visat mig någon omsorg. Den rösten har aldrig erbjudit mig någonting.

Jag har väntat på ett bakslag, något som får mig att nyktra till. Och hur vet man egentligen att det är budskapet man lockas av, inte bara strålglansen, ljuset i människorna?

—  Agnes Arpi

Under året har jag fått några frågor som jag har svårt att svara på. Exempelvis ett glatt “när blev du kristen?” vid åsynen av mig i ett för frågeställaren kanske oväntat sammanhang. Jag blev perplex av frågan och tänkte på mitt dop (jag var åtta år) och min konfirmation, men också på de många invändningar och frågor som jag bär på, som mina helgjutet kristna vänner får bemöta efter bästa förmåga. Jag tänkte också på de människor som har berättat om hur de har plågats av tvivel: huruvida de är frälsta på riktigt, har överlåtit sig tillräckligt, varit kristna nog. Som försökt mäta det som inte låter sig mätas så lätt. Så jag svarade så gott jag kunde: “Det beror på hur man räknar.”

Jag har också fått höra att jag ska vara vaksam mot “love bombing”, den taktik som används av både sektledare och kontrollerande partners för att binda människor till sig. Jag har fått höra att jag kanske kan bli utnyttjad, att min offentliga yrkesroll är något som kan användas av andra.

Jag har väntat på ett bakslag, något som får mig att nyktra till. Och hur vet man egentligen att det är budskapet man lockas av, inte bara strålglansen, ljuset i människorna? Så har jag funderat. Jag kan tycka att det är något sorgligt över att alltid vara misstänksam mot sina egna och andras motiv.

[ Agnes Arpi: Samtalet dör när jag berättar om mina upplevelser i kyrkan  ]

I 20 års tid har jag återkommit till det som Dag Hammarskjöld skrev i juli 1961, och nu gör jag det igen.

“Trött och ensam Trött så sinnet värker. Nedanför hällarna silar smältvattnet. Fingrarna är stumma, knäna skälver, det är nu, nu, du inte får släppa.

Andras väg har rastplatser i solen där de mötas. Men detta är din väg, och det är nu, nu, du inte får svika.

Gråt om du kan, gråt men klaga inte. Vägen valde dig – och du ska tacka.”

Så nu gör jag det. Tack till alla som jag mötte under detta år. Tack för vänligheten, öppenheten och utmaningarna. Nu börjar nästa kapitel.