Att vara utvald av Gud innebär ingen frisedel – tvärtom gäller högre etiska krav

Innebörden av ordet “profetisk” riskerar förskjutas från korrigering till legitimering av makten, skriver Magnus Malm i sin kulturessä.

Vad innebär det egentligen att vara utvald av Gud för att tjäna honom? Vilka villkor är förknippade med den utvaldheten? Vilka privilegier och skyldigheter? Till vilket pris får den utvaldheten förverkligas?

Det här är frågor som i alla tider har svävat över kyrkans ledarskap. Varje ny skandal ställer två verkligheter i brutal konflikt med varann: Å ena sidan vissheten om att Gud har lagt sin hand på denne ledare, som därvid blivit kanal för Guds närvaro och befriande inflytande i världen. Å andra sidan denne ledares mänskliga begränsningar och synder som sårat omgivningen, splittrat kyrkan och knäckt människors tillit till ledarskapet.

Lonnie Frisbee var en sådan ledare, som i Jesusrörelsens gryning runt 1970 fick föra tusentals människor till Kristus, och kanalisera väckelsen in i den till en början mycket skeptiska Calvary Chapel i kaliforniska Costa Mesa (se filmen Jesus Revolution). När det började knaka i hans äktenskap berättar författaren Larry Eskridge i den stora dokumentationen över Jesusrörelsen, God´s Forever Family, om hustrun Connies kamp:

“Connie hade länge varit djupt bekymrad över tillståndet i deras äktenskap, och hade inte fått någon hjälp i Calvary Chapel. I en intervju många år senare berättade hon att hennes försök att få hjälp med själavård hade viftats bort med hänvisning till att - i evighetens perspektiv - hennes äktenskap var oviktigt jämfört med Lonnies tjänst och antalet själar som blev frälsta.”

Det är alltså inte möjligt att gömma sina synder under Guds utvaldhet, vare sig för en pastor i den kristna kyrkan eller för Israels folk.

—  Magnus Malm

I Norge finns idag, efter åratals tålmodig lobbyverksamhet från de hundratals missionärsbarn som “offrats” på missionens altare, en rörelse med finansiellt stöd från Missionssambandet för att möta deras sår med professionell hjälp. Det pågår också en teologisk reflektion bland dessa missionsintensiva norska kyrkor om vad “kallelsen” egentligen innebär - och vad den får kosta i mänskligt lidande för omgivningen, i detta fall barnen. Om jag har blivit utvald av Gud, betyder det att jag får behandla mina närmaste som jag vill? När blir omgivningens pris så högt att det ställer frågor till själva kallelsen?

Som det här med Israel. Hur tänkte egentligen Gud? Vi får en sällsynt och sällsam glimt av just hur “Herren tänkte” i Första Mosebok 18:

“Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som han har fått. Ja, jag har utvalt honom för att hans barn och efterkommande skall lyda hans befallning att hålla Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham.”

Utvaldheten innebär alltså inte en etisk frisedel: eftersom du är utvald kan du handla som du vill. Tvärtom: att vara utvald av Gud innebär högre etiska krav. Vi möter samma logik hos profeten Amos:

“Hör vad Herren har att säga till er, israeliter, till hela det folk han förde ut ur Egypten: Ni är de enda jag har tagit mig an bland alla folk på jorden. Därför skall jag ställa er till svars för alla era synder.”

[ Magnus Malm: Plågsamt hur kyrkorna blivit mer lojala till politiken än till Kristus ]

Det är alltså inte möjligt att gömma sina synder under Guds utvaldhet, vare sig för en pastor i den kristna kyrkan eller för Israels folk. Gud och världen har rätt att ställa högre krav på den som säger sig företräda honom. Som aposteln Jakob bistert konstaterar: “Mina bröder, bli inte lärare allesammans, ni vet att vi får en strängare dom.”

Det var det utrymmet, den sprickan, mellan ledaren och Guds etiska krav som i Gamla testamentet befolkades av profeterna. Deras uppdrag var att hålla kungarna ansvariga för sitt ledarskap, genom att mäta deras handlande med Guds etiska måttstock - djupast Guds eget rättfärdiga och barmhärtiga väsen.

I myllret av dessa kollisioner mellan den politiska makten och det profetiska uppdraget kan vi till exempel välja kung Ahab (eller Achav som han heter i Bibel 2000). I en engelsk bibelkommentar kallas han Ahab the Land-grabber, och han drar sig inte för att med sin hustru Isebels hjälp mörda en jordägare som vägrar släppa ifrån sig en bit mark som “jag ärvt av mina fäder”. Då besöks kung Ahab av profeten Elia, och konfronteras med en rättfärdighet han inte rår på:

“Achav sade till Elia: ‘Nu har du mig fast, du min fiende!’ - ‘Ja, nu har jag dig fast’, sade Elia, ‘och eftersom du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon skall jag låta det onda drabba dig.’”

Sådär håller det på, i århundraden av maktkamp mellan kungar och profeter. På sätt och vis ett bibliskt exempel på vad man inom amerikanskt statsskick (före Donald Trump) brukade kalla checks and balances: den dömande och den lagstiftande makten håller den verkställande makten (presidenten) ansvarig och sätter gränser för hans makt. Vi kanske får anledning att både i USA och i staten Israel återvända till profeten Amos dilemma, när han märker att utrymmet för den profetiska kritiken drastiskt håller på att krympa:

“Amasja, översteprästen i Betel, sände bud till kung Jerobeam av Israel: ‘Amos uppviglar folket mot dig; riket tål inte hans profeterande. Han säger: Jerobeam skall dö för svärd, och Israel skall föras bort från sitt land.’ Till Amos sade Amasja: ‘Gå din väg, siare, försvinn till Juda - där kan du tjäna ditt bröd med att vara profet! Men här i Betel får du inte längre uppträda som profet, ty detta är konungens tempel, en rikshelgedom.”

Vi kan känna igen samma härskarteknik när dagens regim i Israel avfärdar all kritik som “antisemitism”. I Sovjetunionen kallades det “antisovjetisk verksamhet”, i USA bemöts ofta kritik av systemisk rasism som “antipatriotisk”. Det gemensamma är att utrymmet för att tänka och tala fritt krymper.

På 100-talet före Kristus verkar det som om det har hänt något med den profetiska friheten i Israel. Landet erövrades som så många andra länder av Alexander den store och hans efterföljare, och har för länge sedan mist sin politiska självständighet. De apokryfa Mackabeerböckerna skildrar den heroiska frihetskampen - och där möter vi plötsligt ett helt annat politiskt och religiöst klimat jämfört med den klassiska gammaltestamentliga litteraturen.

“Gud” och “Herren” har bytts ut mot det mer avlägsna “himlen” och “han”, en spegel av hur Guds flammande rättfärdighet förskjutits från samhällets mitt till en ideologisk bakgrund för nationalismen. Alla spår av kritiska profeter är bortsopade, all distans mellan nationell självbild och Guds vilja är borta. Guds vija har smält samman med nationens politiska och militära framgång:

“Landet har ofta utsatts för krig, men Simon, Mattathias son av Jojarivs släkt, och hans bröder har utan tanke på egen säkerhet tagit upp kampen mot sitt folks motståndare för att återupprätta templet och lagen, och de har vunnit ära och berömmelse åt sitt folk.”

I denna kamp drar man sig inte för att knyta politiska och militära allianser med brutala militärmakter som Rom och Sparta (som rutinmässigt aborterade defekta spädbarn och uppfostrade småpojkar till soldater). Vad hade profeten Jesaja sagt om det, han som i så skarpa ordalag på 700-talet varnade kungen i Juda för att ingå militärpakt med Egypten i stället för att lita på Guds hjälp:

“Ve er, trotsiga söner, säger Herren. Ni genomför planer mot min vilja, ni sluter fördrag mot min önskan. Så hopar ni synd på synd. Utan att rådfråga mig far ni ner till Egypten för att söka stöd hos farao, beskydd från Egypten. Men faraos stöd blir er till skam…”

Nu frodas i stället de märkligaste myter som ska legitimera de nya politiska allianserna. I brevet till soldatstaten Sparta skriver de israeliska ledarna att de vill “förnya broderskaps- och vänskapsförhållandet med er” och får till svar att “i en skrift har man funnit att spartaner och judar är bröder och att båda folken härstammar från Abraham.”

[ Tänkarna bakom Trump – hur ser visionen för ett nytt USA ut? ]

Det är som bekant möjligt att legitimera vilka avvikelser från Guds vilja som helst med hjälp av “en skrift”. På så vis kan också innebörden av ordet “profetisk” förskjutas från dess ursprungliga betydelse av gudomlig korrigering av den politiska makten till att bli en legitimering av den. Då ställs inte längre Israels eller andra ledare till ansvar för sitt agerande. Då betyder “profetisk” snarare att tillönskas villkorslös framgång, vilket i staten Israels fall kan leda till att jag kan gratulera mig själv till ännu ett kryss i tabellen för “profetiska händelser”.

Vi människor har som bekant många sätt att hålla Gud på lagom distans, så att han inte stör våra planer. Som Jesaja skriver i skuggan av den egyptiska alliansen:

“Gå och skriv ner det på en tavla inför dem, pränta det i en bokrulle, så att det bevaras för kommande dagar som ett vittnesbörd för all framtid. Ty detta är ett motsträvigt folk, barn som är trolösa, som vägrar att lyda vad Herren befallt. Till siarna säger de: ‘Sluta upp med era syner!’ och till profeterna: ‘Sluta predika det rätta för oss! Förkunna något behagligt, profetera förföriskt!’ Vik av från leden, lämna vägen! Låt oss slippa Israels Helige!’”

Jesaja ställer oss alla - judar och hedningar - inför den profetiska måttstocken för allt andligt liv:

“Kom inte med era meningslösa gåvor, jag avskyr offerröken. Nymånad, sabbat, högtidssamling - jag tål inte era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära. När ni lyfter era händer i bön vänder jag bort blicken. Hur mycket ni än ber lyssnar jag inte. Ni har blod på händerna.

Tvätta er, rena er! Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda och lär er att göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt. Låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren.”