Var försiktiga med att fördöma ”hycklare” som inte lever upp till dina egna ideal

Författaren och skribenten Josefin de Gregorio talar och skriver ofta utifrån sin kristna tro. Nu har en reality-serie om mormonfruar fått henne att fundera över diskrepansen mellan lära och liv.

Den amerikanska reality-serien The secret lives of mormon wives har blivit något av en snackis på nätet. Unga, vackra fruar i superkonservativa Utah, medlemmar av mormonkyrkan, eller Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga som de föredrar att kallas, visar upp sina liv, och det är kanske inte det man förväntar sig – fruarna vältrar sig nämligen i lyx, överflöd – och sex.

Serien har sitt ursprung i fenomenet ”MomTok”, en grupp mammor i Utah som blivit kända på appen Tiktok sedan en av dem avslöjat att hon och hennes make ägnar sig åt partnerbyten, så kallad swinging, med andra mormonpar.

Mormonmammorna väcker en intressant fråga. Nämligen: vad innebär en religiös identitet i dagens medie- och sociala medieklimat? Kan den användas som pr, som ett sätt att bli en mer intressant och spännande person – utan att det egentligen påverkar hur man lever? För det är ju så att den partnerbytande kvinnan inte hade väckt tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet om hon varit sekulär humanist eller ateist. Det är hennes religiösa tillhörighet som gör folk nyfikna. Det är den som gör att hon tjänar pengar.

Och en ökad nyfikenhet på religion märks på exempelvis Tiktok. Det är inte bara mormoner som syns där, utan också kristna, judar och muslimer. Många unga svenska och europeiska kvinnor konverterar till islam och visar upp sina nya liv.

Själv har jag följt en amerikansk kristen kvinna under hennes snåriga resa till ortodox judendom. Skillnaden är väl att dessa konvertiter tar mycket allvarligt på sin nya religion och ibland till och med drar ner på sitt användande av sociala medier för att fokusera mer på Gud, medan mormonfruarna snarare verkar använda religiös tillhörighet som en plattform utifrån vilken de saluför det egna varumärket.

Kan jag uppmuntra andra att be om jag själv har en ökenperiod i mitt andliga liv?

—  Josefin de Gregorio

Som en skrivande kristen person funderar jag naturligtvis mycket på det här själv. Hur använder jag min tro i mitt arbete, hur stor del av min offentliga person är tron, och finns det fallgropar och risker med det?

Jag har ju inte alltid levt som jag lärt, och jag brottas förstås fortfarande med synden, som alla kristna gör. Skillnaden mellan mig och mina trossyskon i kyrkan är att jag har en läsekrets som förväntar sig något slags harmoni mellan det jag skriver och den jag är.

Och det är svårt att avgöra vad man kan skriva om när man vet att man fortfarande kämpar själv. Jag kan skriva att jag tycker att sex före äktenskapet är en dålig idé, eftersom jag har erfarenhet av det och ångrar denna erfarenhet. Där har jag så att säga känt syndens konsekvenser. Men hur ska jag förhålla mig till sådant som fortfarande är en kamp – att inte skvallra, att inte tappa humöret, avundsjuka, slarv med bön och bibelläsning, och så vidare?

Kan jag uppmuntra andra att be om jag själv har en ökenperiod i mitt andliga liv, en ökenperiod som dessutom är mitt fel?

Vi ska vara försiktiga med att fördöma en människa som hycklare bara för att hon inte förmår leva upp till sina egna högt ställda ideal.

—  Josefin de Gregorio

Den engelske 1700-talsförfattaren Samuel Johnson, varmt troende kristen, funderade framåt slutet av sitt liv mycket över det här med att agera som förebild och lärare åt andra människor. Han hade skrivit många essäer om etik och moral, men inte alltid levt som han lärt. ”Ska jag, som själv undervisat andra, själv gå under?” skrev han, förmodligen med orden i Jakobsbrevet 3:1 om att lärare döms hårdare, ringandes i öronen.

Samtidigt, menade Johnson, ska vi vara försiktiga med att fördöma en människa som hycklare bara för att hon inte förmår leva upp till sina egna högt ställda ideal. ”Kanske är han övertygad om nyttan med att övervinna sina passioner”, skrev Johnson, ”men han har ännu inte vunnit segern”. Ja, så kan det ju vara. Det vi har rätt att förvänta oss av en kristen influencer är att han eller hon är öppen med sina egna svagheter och brister, och med att han ännu inte nått dit han vill.

Det är förmodligen bara bra för församlingen om pastorn eller prästen är mer öppen om sådant och inte hamnar på en piedestal: om min präst vågar prata om sin egen syndakamp (utan alltför många detaljer förstås) kanske jag också vågar göra det. Då kan murar rasas och ett klimat av tilltro och ödmjukhet odlas.

Jag tänker ofta på det som sker i bikten, så som den formaliserats inom såväl Katolska kyrkan som Anglikanska kyrkan, där jag upplevt den: efter att man bekänt sina synder skickar prästen iväg en med uppmaningen att be också för honom, för han är ju en syndare, han med.

Det är förstås skillnad på att bygga ett varumärke utifrån religion fast man egentligen inte tror på det man bekänner sig till, och att tala offentligt utifrån en välgrundad tro. Jag vet inte hur det står till med mormonfruarnas hjärtan (jag hoppas att de omvänder sig), men jag vet att jag själv tar en risk varje gång jag agerar som kristen i medier. Må Gud aldrig låta mig säga mer än vad jag har tro för!

[ Förkunnelse om synd borde vara det mest självklara i kyrkan ]