Kanske är det dags att släppa min skam över att inte sitta i kyrkbänken

Det fanns en tid då Josefin de Gregorio kunde engagera sig helhjärtat i gudstjänstlivet, men sedan hon fick barn sitter hon mest i kyrkans lekrum. Ibland undrar hon: Tjänar jag verkligen Gud i det här?

Ytterligare en söndag passerade i kyrkans lekrum. Det har blivit många sedan mitt första barn kom för tre år sedan. Visserligen finns högtalare där i rummet, för att göra det teoretiskt möjligt att hänga med i gudstjänsten, men lagom till predikan var det ju dags för mig att gå till söndagsskolan med äldsta barnet, så jag hörde den inte. Min man kom in för att leka med lillen; kanske uppfattade han i alla fall något bland ljudet av fallande klossar och barnskratt.

Under nattvardsbönen hade vi fullt sjå med att förhindra barnen från att rymma ut i kyrkorummets spännande gångar, men lagom till själva utdelandet hade de lugnat sig lite, tagna av stundens allvar som de alltid blir, sin unga ålder till trots.

Men ett genomsnittligt kyrkobesök för min familj handlar just nu ganska mycket om att ta hand om barn. Förhandla om leksaker, byta blöjor, dela ut mellanmål, klä av och på, kanske gå ut och hoppa lite i lövhögarna på kyrkbacken efter nattvarden, när springet i benen blir övermäktigt för treåringen.

Och så efteråt – kyrkfika i det rum i församlingshemmet, som ligger i anslutning till ytterligare ett lekrum. Där sitter vi småbarnsföräldrar med vårt kaffe och njuter av att prata med varandra under det att barnen underhåller sig själva. De andra församlingsmedlemmarna hejar vi på när vi går ut för att hämta mer saft till ungarna, men några längre samtal blir det sällan.

Under trosbekännelsen och kyrkans förbön sitter jag på en mycket liten stol vid ett barnbord och ritar.

—  Josefin de Gregorio

Ibland kan jag inte låta bli att tänka: tjänar jag verkligen Gud i det här? Jag är ju knappt med i gudstjänsten! Inte som när jag var ogift och barnlös och kunde gå på massor av möten och koka kaffe och hjälpa till i söndagsskolan och engagera mig och … Nu sjunger jag hjälpligt med i några av psalmerna (ibland i alla fall), men det var länge sedan jag höll i en psalmbok. Syndabekännelsen och nattvarden är bergfasta hållpunkter, men under trosbekännelsen och kyrkans förbön sitter jag på en mycket liten stol vid ett barnbord och ritar tillsammans med min son (han drar ivriga neonstreck över hela sin söndagsskolebok).

Men så slog det mig – och kanske var det Gud som gav den insikten – att gudstjänsten ju inte är någon show, ett uppträdande man sitter och tittar på – gudstjänsten är det vi gör tillsammans när vi möts som kyrka, som Guds vänner och familj. Han formar oss till en enda kropp där, när vi får del av ett och samma bröd, och den kroppen har olika lemmar med olika funktioner. Somliga passar barn, andra riktar fullt fokus på psalmsång och bön. Somliga delar ut nattvardsvinet, andra förbereder kyrkkaffet.

Att vara kyrka är ju inte bara att sitta i mässan, det är att leva tillsammans. Lite som i ett äktenskap. Och då spelar det faktiskt roll att jag är där, även om jag inte kan delta fullt ut på det förväntade viset. Det spelar roll att mina barn är där, att de lär sig att kyrkan är en plats också för dem, en plats som dessutom tolererar att man inte sitter blickstilla och är knäpptyst.

Och när en äldre församlingsmedlem leende kommenterade att det är så härligt med den känsla av liv som små barn för med sig, då erfor jag den där särskilda värmen och lättnaden som tyder på att man hamnat i rätt sammanhang. I vår kyrka är det tydligt att barnfamiljer är välkomna – barnvagnar är inget problem, leksaker och söndagsskola finns, man kan stänga in sig och amma, det finns familjegudstjänster och så vidare.

På nätet läste jag ett inlägg av en amerikansk kristen som skrev “if your church is not crying, it’s dying”; alltså, om bebisar inte föds in i den kristna gemenskapen har församlingen ingen framtid.

Och bebisar behöver ju tas hand om av föräldrar som under de intensiva småbarnsåren inte kan vara fullt lika aktiva i gudstjänster, aktiviteter, hemgrupper och annat. Kanske är det dags för mig att släppa skammen över det och acceptera att jag tjänar Gud ändå, på mitt vis, på det vis som är möjligt för mig just nu? Tiden för mer direkt engagemang kommer, så småningom. Och be, det kan man ju lyckligtvis göra även när man bygger duplotorn med en treåring.

[ Josefin de Gregorio: Det var en identitetskris att bli mamma ]