Plågsamt hur kyrkorna blivit mer lojala till politiken än till Kristus

”En kyrka som försöker använda den politiska makten för att skydda sina egna privilegier, finner sig förr eller senare förslavad av det system man trodde sig kunna tämja”, skriver Magnus Malm i sin kulturessä.

Den här artikeln skrivs fyra dagar före det amerikanska presidentvalet, och hela världen håller andan. När artikeln publiceras vet vi hur det gick. Men i mellanrummet har vi all anledning i världen att reflektera över den kristna kyrkans relation till politisk makt.

Vad vi direkt kan konstatera är att den politiska polariseringen i USA brutalt har splittrat den kristna kyrkan. Från dålig stämning vid släktmiddagar till pastorer som svettas över hur de ska predika för att inte halva församlingen ska gå ut bakvägen: De senaste åren har det blivit plågsamt tydligt att de olika politiska lojaliteterna sitter djupare än den gemensamma lojaliteten till Kristus i de amerikanska kyrkorna.

Jag följer sedan några år den ledande evangelikala publikationen i USA, Christianity Today, grundad 1956 av Billy Graham. Glatt överraskad ser jag hur de heroiskt kämpar för att avslöja den kristna nationalism som blint följer Donald Trump, och hur ett brett spektrum av teologer och andra kristna skribenter försöker vägleda en förvirrad kyrka tillbaka till sin rätte herre.

Den politiska polariseringen i USA [har] brutalt splittrat den kristna kyrkan.

I augusti intervjuades den engelska teologen N.T. Wright, som i dag är en av världens mest inflytelserika röster inom kristen teologi. Inför publiceringen av sin nya bok Jesus and the Powers gjorde Wright följande reflektioner:

”Fram till 1700-talet fanns det ett utbrett kristet tänkande när det gällde politik, något som vi tycks ha ignorerat de senaste 200–300 åren. Det är hög tid att återvända till det.”

”Kristna uppfattar ofta politik som ett smutsigt spel. Vi lämnar det till politikerna och socialarbetarna medan vi lär människorna att be sina böner och gå till himlen – och aldrig mötas de tu. Jag tror att vi nu har kommit till den punkt när de flesta kristna inser att den uppdelningen helt enkelt inte återspeglar vare sig Bibeln eller det kristna vittnesbördet. Särskilt inte om vi börjar fundera på vad Jesus menade med Guds rike ”på jorden som i himlen”.

Wright menar att den gamla idén att “Gud ändå ska slänga bort den nuvarande skapelsen så varför ska vi bry oss om att rätta till den?” – den gör helt enkelt inte rättvisa åt evangeliet:

”Vi i den globala kyrkan behöver brådskande lära oss tänka mer kristet, mer bibliskt, omkring hela scenariot. Inte så att kyrkan ska sköta världen, men så att kyrkan har en vital roll när det gäller att tala sanning till makten – att hålla upp en spegel för makten och gestalta hur Guds nya skapelse ska se ut.”

[ Att vara antidemokratisk är inte en skrupelfri framtoning ]

En annan teolog som gett sig in i det här samtalet är den amerikanske GT-exegeten Michael J. Rhodes. I sin bok Just Discipleship (IVP) som kom ut förra året beskriver han hur oskiljaktig den politiska och ekonomiska rättvisan är från Kristi efterföljelse, inte minst utifrån den gammaltestamentliga bakgrunden. Han beskriver sin egen uppväxt i en vit kyrka i Memphis, en av de mest segregerade miljöerna i USA – och hans uppvaknande över dessa skriande orättvisor, inte minst i mötet med civil rights-pionjären John Perkins.

I slutet av boken gör Rhodes en enkel tillämpning av två gammaltestamentliga berättelser på dagens amerikanska kristenhet. Den första handlar om Josef, som såldes som slav av sina bröder och hamnade i Egypten, där han på märkliga vägar hamnade i maktens toppskikt och blev faraos högra hand.

Det börjar med att farao har drömmar som ingen av hans ordinarie rådgivare kan tyda, och Josef får en chans. Redan där kan vi ana lutningen i Josefs syn på den politiska makten, när han från början deklarerar att ”Gud skall ge farao ett lyckosamt svar”. Allt för att smörja rikets styrande mekanismer, som mobiliseras i stor skala för att hantera den kommande hungersnöden. Josefs effektivitet imponerar på farao:

”‘Härmed gör jag dig till styresman över hela Egypten’. Och farao drog av sig sin sigillring och satte den på Josefs finger, han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en guldkedja om hans hals. Han lät honom åka i den näst förnämsta vagnen …”

[ För många kristna är det omöjligt att välja Demokraternas kandidat ]

När hungersnöden även drabbar Josefs eget land och familj, kommer bröderna till Egypten och söker hjälp. De får den begärda säden och det utspinner sig en komplicerad historia mellan brödernas maktlöshet och Josefs politiska maktposition. Mitt i denna historia läser vi en sällsam mening: ”de kände inte igen honom”. Vad hade hänt? Hur hade Josef så förvandlats av sin tid i maktens korridorer att han inte längre var igenkännlig för sina egna bröder?

Att Josefs ursprungliga lojalitet mot Gud inte tycks ha satt några etiska spärrar för hans agerande blir tydligt när svälten driver det egyptiska folket till total utblottelse. De kommer till Josef:

”Vi måste säga som det är, herre: pengarna är slut och vår boskap har du redan fått. Det enda vi kan ge dig är våra kroppar och vår jord.” Och vi läser en kuslig föraning av det som med tiden skulle bli verklighet för Josefs eget folk:

”Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egypterna sålde sina åkrar, eftersom hungersnöden var så svår. Jorden blev på detta sätt faraos egendom. Och överallt i hela Egypten gjorde han människorna till slavar.”

Den kortsiktiga vinsten för Josefs familj var att de fick en synnerligen positiv särbehandling i Egypten, när farao slösade land och rikedomar över Josefs släkt. Den långsiktiga effekten av Josefs politiska agerande var att hans folk själva blev slavar i ett totalitärt politiskt system. Och Michael Rhodes gör en praktisk tillämpning på dagens USA, där evangelikala i så hög grad har omfamnat den politiska makten:

”Men liksom för Josef har vår framgång haft ett pris. Den har krävt att vi har underkastat oss djupt deformerande mönster av politiskt lärjungaskap. Om Josefs egyptisering gjorde honom oigenkännlig för sina bröder, så har amerikaniseringen av vita evangelikaler gjort oss oigenkännliga för våra svarta och bruna syskon i USA, för att inte tala om våra bröder och systrar i tron runt om i världen.”

En kyrka som försöker använda den politiska makten för att skydda sina egna privilegier, finner sig förr eller senare förslavad av det system man trodde sig kunna tämja. Historien vimlar av exempel på detta.

[ Världen går inte under oavsett om det blir Trump eller Harris ]

Den andra berättelsen Rhodes lyfter fram handlar om Daniel och hans vänner under exilen i Babylonien. Likheterna med Josef visar sig bland annat i att alltihop börjar med makthavarens drömmar, som ingen i det ordinarie maktgalleriet kan tyda. Där visar sig också skillnaden, när Daniel i dessa drömmar läser ett budskap som inte nödvändigtvis är ”lyckosamt” för den som sitter på tronen.

Markeringen mot att motståndslöst anpassa sig i maktens korridorer visar sig redan i den personliga livsstilen, när Daniel var ”… fast besluten att inte göra sig oren genom mat och vin från kungens bord. Därför anhöll han hos överste kammarherren att slippa det orena.” Och han och hans vänner mötte oväntat stort förståelse för sin markering, och fick behålla sin position vid hovet.

Kanske vi här kan ana en viktig nyckel till att Daniel kunde behålla sin integritet. Till skillnad från Josef var han inte en ensam politiker, utan hade stöd av sina bröder i att följa en annan herre.

Den skillnaden visar sig som sagt när den ena drömmen efter den andra i Daniels hand blir en sanningens spegel för makthavarna. Den stora statyn av mäktiga riken krossas av en sten ”utan att någon hand rörde vid den”. Det väldiga trädet som ”var synligt över hela världen” är det babyloniska riket som nu hamnar under Guds dom. Daniel erkänner i sitt tal till kungen att han hellre hade velat säga det här till kungens fiender, men här kommer i alla fall sanningen:

”Du kommer att fördrivas ur människornas krets … Konung, följ mitt råd: utplåna din synd genom att göra gott och din skuld genom barmhärtighet mot de fattiga, så kan din lycka bestå.”

När kungen ordnar ett ovanligt provocerande party med servisen hämtad från templet i Jerusalem, syns plötsligt ”fingrarna av en människohand som skrev på kungapalatsets vitkalkade vägg”. Och texten? Daniel tvekar inte: ”Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det … du är vägd på en våg och befunnen för lätt.”

[ De vill lära kristna att prata politik med varandra ]

Daniels lojalitet ställs på sitt avgörande prov när kungens maktanspråk blir totalitära. När den politiska makten blir alltmer osminkat religiös och kräver öppen tillbedjan, ger Daniels vänner det kristna svaret i alla tider:

”Vi behöver inte ge dig något svar. Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest.”

Veckan innan det amerikanska presidentvalet skrev en kristen journalist, Carrie McKean, i Christianity Today om den utbredda ångesten inför alla kommande oroligheter i landet. Retoriken från båda lägren har piskat upp en märkligt likartad skräck inför ett ödesval där allt står på spel för USA. Hon ställde till sist några enkla frågor:

”Tänk om det värsta för kristna inte är politiskt våld utan att kyrkan blir oigenkännlig som ambassadör för Kristus? Vad händer om vi väljer att söka världslig makt till priset av vår egen själ? Vad händer om vårt vittnesbörd sakta vittrar bort tills vi inte längre representerar honom vars namn vi bekänner?

I den meningen är det kanske sant: Allt står på spel.”