”Allting står och faller på bekännelsen av Jesus som personlig Herre och Frälsare”, skriver Olof Edsinger i Dagens artikelserie där olika kristna företrädare skriver utifrån Lausannedeklarationen.
En av de viktigaste sakerna för den kristna församlingen att slå vakt om har med placeringen av bokstäverna “e” och “n” att göra. Är Jesus en väg, en sanning och ett liv – eller är han vägen, sanningen och livet?
Denna fråga har varit aktuell i alla tider. Redan i Gamla testamentet kan vi läsa om de återkommande frestelserna för Israels folk att överge tron på den sanne Guden, för att i stället dyrka grannländernas mångahanda avgudar.
I Nya testamentet smalnas perspektivet av ytterligare, där det inte bara är himlens och jordens Skapare som framhävs som föremål för människornas tillbedjan. Mer specifikt är det här Skapargudens Son – Jesus Kristus – som är trons objekt: “Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta” (Apg 4:12).
Lärjungen Johannes går så långt att han slår fast: “Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern” (1 Joh 2:23). Mer helgarderad än så kan man inte vara; allting står och faller på bekännelsen av Jesus som personlig Herre och Frälsare.
Både förr och nu har detta budskap löpt en risk att uppfattas som intolerant. “Vad är det för fel på alla andra religioner? Kan inte var och en bli salig på sin egen tro?” Bibeln värjer sig dock för att reducera tron till något subjektivt. Inte ens den judiska religionen är faktiskt tillräcklig, så länge som den exkluderar tron på Jesus som Messias (jfr Rom 9:2–3). Och om det inte räcker att tro på Israels Gud för att bli frälst – hur mycket mindre ska det då räcka att tro på någon av den här världens alla andeväsen och “gudar”?
---
Fakta: 50 år sedan Lausannedeklarationen
- I sommar är det 50 år sedan Lausannedeklarationen skrevs under.
- I samarbete med Libris förlag och Svenska evangeliska alliansen högtidlighåller Dagen jubileet genom att publicera tio texter ur boken Goda nyheter för hela världen, där företrädare från olika delar av kristenheter skriver utifrån Lausannedeklarationen.
---
Olika diagnoser
Ett sätt att beskriva detta kan vara att tala om Jesus som vår Läkare från himlen. En läkare behöver alltid börja med att ställa diagnos, för en behandling som utgår från en fel diagnos är dömd att misslyckas. Och den diagnos som vår store Läkare Jesus ställer är att mänsklighetens grundläggande problem är synden – alltså vår ovilja att tro på och underordna oss vår Skapare. Genom synden har vi hamnat på kollisionskurs med Herren och genom synden har vi förlorat vår ursprungliga härlighet som Guds avbilder (se Rom 3:23).
En snabb jämförelse med några andra potentiella läkare visar att Jesus i detta avseende sticker ut. Islam, som ju ofta buntas samman med den kristna tron, har ett helt annat förhållningssätt till mänsklighetens synd än Jesus. För islam kan människans grundläggande problem snarare beskrivas som bristen på kunskap, något som åtgärdas genom att vi underkastar oss Allah och bekänner profeten Muhammed som hans profet.
Om vi i stället går till Österlandets religioner, ser vi att buddhismen särskilt lyfter fram mänsklighetens livstörst som problemet, medan hinduismen pekar mot vår brist på insikt om tillvarons beskaffenhet – att allting är en del av brahman – som det som skiljer oss från frälsningens möjlighet. En frälsning som för övrigt är något helt annat än det himmelrike som Nya testamentet talar om.
Värna evangeliets substans
Kort sagt: De stora världsreligionerna ställer helt olika diagnoser om vad som är mänsklighetens grundläggande “sjukdom”. Och mot den bakgrunden är det inte särskilt konstigt att de även erbjuder olika medicin. När vi bekänner Jesus som vår Frälsare säger vi på så sätt att han har rätt både i fråga om diagnosen och i fråga om dess behandling. Ingen annan än Jesus har gått i döden för att övervinna syndens makt, och det är därför som vi med apostlarna förkunnar: “Hos ingen annan finns frälsningen …”
Detta innebär också att vi behöver värna evangeliets substans. Nya testamentets glada budskap är inte bara att Gud älskar oss – hur viktig och befriande denna sanning än är. Nej, mer än något annat kretsar evangeliet kring att Guds Son har blivit människa, att han har levt på jorden utan att synda och att han slutligen har dött och uppstått för din och min skull – för att besegra syndens, dödens och djävulens makt.
Det mest exklusiva med den kristna tron är helt enkelt Jesus själv. Det är han som är “trons upphovsman och fullkomnare” (Heb 12:2). Det är han som är trons objekt. Därför är han också den helt avgörande vattendelaren som skiljer frälsande tro från död religion.
Olof Edsinger, generalsekreterare Svenska evangeliska alliansen
[ Sverige behöver kristna som är förankrade och framåtlutade ]
---
Lausannedeklarationens tredje punkt: Kristi unika ställning och universalitet
3. Vi hävdar att det finns endast en Frälsare och endast ett evangelium, fastän det finns en stor variation av evangelisatoriska uttryckssätt. Vi är medvetna om att alla människor har någon kunskap om Gud genom hans allmänna uppenbarelse i naturen. Men vi förnekar att detta kan frälsa, ty människor undertrycker sanningen genom sin orättfärdighet. Vi förkastar också, som en skymf mot Kristus och evangeliet, varje form av synkretism och dialog, som skulle innebära att Kristus talar på ett likvärdigt sätt genom alla religioner och ideologier. Jesus Kristus, som är den enda gudsmänniskan och som gav sig själv som den enda lösen för syndare, är den ende medlaren mellan Gud och människan. Det finns inget annat namn genom vilket vi kan bli frälsta. Alla människor är förlorade på grund av sin synd, men Gud älskar alla människor och vill inte att någon enda ska förgås, utan att alla ska omvända sig. Men de som förnekar Kristus förkastar frälsningens glädje och dömer sig själva till evig skilsmässa från Gud. Att proklamera Jesus som “världens frälsare” är inte detsamma som att hävda att alla människor antingen automatiskt är frälsta eller slutligen blir frälsta, än mindre att förkunna att alla religioner erbjuder frälsning i Kristus. I stället handlar det om att förkunna Guds kärlek för alla syndare och inbjuda alla människor att ta emot Jesus som Frälsare och Herre genom en helhjärtad och personlig avgörelse i omvändelse och tro. Jesus Kristus har blivit upphöjd över alla andra och vi längtar efter den dag, då varje knä ska böja sig inför honom och varje tunga bekänna honom vara Herre.
Gal 1:6-9; Rom 1:18–32; 1 Tim 2:5–6; Apg 4:12; Joh 3:16–19; 2 Pet 3:9; 2 Thess 1:7–9; Joh 4:42; Matt 11:28; Ef 1:20–21; Fil 2:9–11.
---
[ Fler texter om Lausannedeklarationen ]
---
Lausannedeklarationen
- Lausannedeklarationen är en bred evangelikal kristen trosbekännelse med inriktning på mission och evangelisation.
- Deklarationen antogs i juli 1974 i Lausanne i Schweiz. Vid en internationell konferens för världsevangelisation där över 2 300 kristna från mer än 150 nationer deltog.
- Världspredikanten Billy Graham och anglikanske kyrkoherde John Stott var viktiga centralgestalter i arbetet med Lausannedeklarationen.
---
---
Lausannedeklarationens 15 punkter
- 1. Guds syfte
- 2. Bibelns auktoritet och kraft
- 3. Kristi unika ställning och universalitet
- 4. Evangelisationens natur
- 5. Kristet socialt ansvar
- 6. Församlingen och evangelisationen
- 7. Samarbete i evangelisation
- 8. Församlingar och kyrkor i gemensamt evangelisationsansvar
- 9. Evangelisationsuppdragets brådska
- 10. Evangelisation och kultur
- 11. Utbildning och ledarskap
- 12. Andlig kamp
- 13. Frihet och förföljelse
- 14. Den helige Andes kraft
- 15. Kristi återkomst
---
