Jag menar mig tillhöra Jesus. Ändå blir jag så störd av en trasig och fattig människa att jag vill fly. Nej: Jag vill att han ska gå och sluta störa min gudstjänst.
Det är gudstjänst. Vackert, som vanligt: veckans lugna stund, att få samla sig och tystna inför Herren. Vi sjunger en inledningspsalm, min man tar lillen till lekrummet en stund när han börjar bli otålig. Jag blir ensam kvar på våra sedvanliga platser bak i kyrkan intill väggen. Gravid och trött lutar jag huvudet bakåt, känner tyngden av psalmboken i knät och kylan från den svala stenen. Andas ut. Det är då han kommer.
Jag har sett honom förut. Han är smutsigt klädd, pratar för sig själv. Kanske tigger han, kanske lider han av psykisk ohälsa, kanske båda två. Han är kontaktsökande och framfusig och sitter inte stilla någon längre stund. Nu kommer han fram till mig, han ska absolut sitta på platsen precis bredvid mig och lyfter bort min mans psalmbok. Han brer ut sig. Han säger att jag ska handla åt honom efter gudstjänsten, han upprepar detta flera gånger. Jag blir lite rädd, söker oroligt de andra församlingsmedlemmarnas blickar, sms:ar min man. Till slut tröttnar han och går.
Och då skäms jag. Här sitter jag i kyrkan och kallar mig kristen, med korset väl synligt runt halsen; jag har just bekänt mina synder, jag menar mig tillhöra Jesus. Och så blir jag så störd av en trasig och fattig människa att jag vill fly. Nej: Jag vill att han ska gå. Jag vill inte att han ska vara här och störa min gudstjänst, jag vill vara ifred. Trots att jag har läst Bergspredikan många, många gånger, och evangelierna i sin helhet, trots att jag mycket väl vet vad Jesus säger om de fattiga.
Ja, jag vet mycket väl vad Jesus säger om syndare överhuvudtaget. Om de skeva, svaga, sjuka, om de som är besvärliga, störande och svåra att älska. De som inte passar in, som tränger sig, inte kan föra sig i sociala sammanhang, som avbryter, tummar på sanningen och skapar dålig stämning. Jag är ju en av dem, en syndare som andra. Men i mötet med mannen i kyrkan känner jag farisén resa sig inom mig.
Det är inte bara i sådana mycket tydliga situationer som jag måste akta mig för min inre farisé, eller kanske man ska kalla det mitt inre medelklasspöke. Jag upplever ofta att det jag tror och bekänner mig till, det jag håller för heligt, krockar ganska brutalt med hur jag faktiskt reagerar i vardagen. (“Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”, kan vi sucka med Paulus). I teorin känner jag stor empati för psykiskt sjuka och missbrukare. I praktiken skrämmer de mig, särskilt när jag är ute med barnvagnen. Där Jesus hade sträckt ut en hand eller ett vänligt ord tar jag en omväg. Och när en människa i bekantskapskretsen klagar på samma sak för hundrafemtionde gången orkar jag inte alltid lyssna eller förlåta sju gånger sjuttiosju gånger - jag blir irriterad.
Vad är mina kyrkobesök och böner värda om jag inte kan bära med mig ljuset ut ur gudstjänsten?
— Josefin de Gregorio
Här faller all självrättfärdighet som ett korthus. För vad är mina kyrkobesök och böner värda om jag inte kan bära med mig ljuset ut ur gudstjänsten? Om det inte får brinna ständigt i mitt inre? Då är det ju bara tomma ord, och jag en hycklare.
Vad ska man göra då? För egen del tänker jag att vi inte får fastna i att rätt känslor alltid måste finnas på plats innan vi kan handla rätt. Det vill säga: Jag kan tillåta mig irritationen men ändå bemöda mig om att möta min medmänniska med värme och mänsklighet. Jag kan fortsätta ge pengar till organisationer som hjälper mannen i kyrkan och andra i hans situation. Jag kan fortsätta lyssna på min vän, och inse att hon kanske inte vill ha goda råd, utan bara ett tillgängligt öra.
Nog finns det fog för ett sådant förhållningssätt i Bibeln – tänk på den tjatiga änkan i Lukasevangeliet, och domaren där som till slut gav med sig för att hon var “så besvärlig”. Eller på Paulus möte med slavflickan i Apostlagärningarna, hon som följde efter honom i flera dagar och skrek i högan sky tills han hjälpte henne. Förmodligen hade Paulus ledsnat rejält på hennes oväsen vid det laget. Det hindrade honom inte från att befria henne från den demon som plågade henne – snarare var det så att hennes insisterande, pockande närvaro gjorde det ännu mer tydligt hur stort behovet av hjälp var.
Med detta menar jag förstås inte att de svaga och sjuka omkring oss ska vara något slags lärdomar för oss – de är människor, skapade till Guds avbild, oändligt värdefulla. Det är just det; vi behöver öva oss i att se dem som det, och ständigt påminnas om vem det var som gick rättfärdig hem efter bönen – inte han som stod längst fram och tackade Gud för att han inte var som andra syndare, utan han som gömde sig längst bak och slog sitt bröst.
