Det finns ingen motsättning för oss som är politiker mellan att förverkliga våra partiers program och att verka i Jesu efterföljd. Det skriver Stefan Olsson i sitt svar till Magnus Malms tidigare kulturessä.
Vilken roll spelar den kristna tron i politiken? frågar sig Magnus Malm i sin krönika. Som kristen förväntas man leva i enlighet med den lära som Jesus predikade. Hur gör man det rent konkret i sin vardag som politiker?
Jag tror de flesta troende politiker har ställt sig den frågan. För när man ansluter sig till ett parti, eller konstaterar att man sympatiserar med en viss typ av politisk ideologi, är det partiets program och ideologin som styr ens ställningstaganden i politiska frågor.
Det kan då tyckas som att man har två herrar: Gud och partiet. Skriften avråder som bekant att man ska försöka tjäna två herrar samtidigt. Hur ska man göra?
Jag tänker ofta på den saken när jag ska till att somna och för då ett samtal med Gud. Jag säger: “Gud, jag har ett uppdrag som gör att jag har politiskt inflytande. Om du hjälper mig lovar jag att göra allt vad jag kan för att göra bra saker för andra människor med den makt som givits mig.”
Det är en bön om hjälp och stöd. Jag har ett uppdrag att genomföra och jag ber om hjälp att göra det så bra som möjligt.
[ Riskfyllt när kyrkledare blir politiker ]
Det jag inte söker efter är ett direkt stöd i kristen troslära för ställningstaganden i konkreta sakpolitiska frågor. För man har ytterst sällan någon praktisk hjälp av Bibeln eller andra bekännelseskrifter när man ska utarbeta ett politiskt beslut. Det går inte att slå i Bibeln som en uppslagsbok för att hitta det rätta svaret på en politisk fråga.
Låt oss ta ett exempel. Vilken nivå ska a-kassan ligga på? Under sistlidna valrörelsen fanns två förslag. A-kassan höjdes tillfälligt under pandemin och mitt parti har velat att den ska sänkas igen. Mot oss har Socialdemokraterna stått och menat att den nya högre nivån fungerar väl och bör behållas.
Finns det ett kristet svar på frågan om vad som är rätt? Evangeliet lär oss att man ska behandla sin nästa som sig själv. Det måste betyda att vi ska behandla arbetslösa som om det var vi själva som var arbetslösa.
Hur vill vi ha det om vi blir arbetslösa? Vi vill rimligen ha någon form av inkomstförsäkring men hur hög ska den vara? Om den blir för hög minskar det incitamentet att hitta ett nytt jobb. Vi moderater menar därför att det är bra om a-kassan är låg. I gengäld bör staten också sänka inkomstskatterna.
Socialdemokraterna i sin tur menar att incitamenten att söka nytt jobb redan är starka som de är när man bara får 80 procent av sin inkomst i a-kassa. Man förlorar ju redan 20 procent varje arbetslös dag. Sänkta skatter riskerar att gå ut över finansieringen av välfärden.
Jag skulle säga att båda dessa politiska ståndpunkter passar in på regeln om att man ska behandla sin nästa som sig själv.
Men de är motstridiga och staten måste därför välja en av dem. Hur gör man då när det inte finns någon teologisk vägledning?
Svaret är att man använder sig av de metoder för beslutsfattande som vi människor har utformat och som av allt att döma fungerar ganska hyfsat.
Med hjälp av ekonomisk forskning vet vi hur a-kassenivåer påverkar incitament för jobbsökande. Vi låter därför skolade tjänstemän ta fram olika förslag. Vi sänder ut dem till befolkningen och låter dem inkomma med synpunkter. Vi debatterar för- och nackdelar. Om debatten inte slutar i samförstånd röstar vi.
(Nu senast förlorade vi moderater frågan om a-kassan eftersom Sverigedemokraterna också är av uppfattningen att denna ska ligga kvar på den högre nivån.)
[ Efterlysning: Kristna politiker behövs i alla partier ]
Det finns därmed ingen motsättning för oss som är politiker mellan att förverkliga våra partiers program och att verka i Jesu efterföljd. Ideologier och partiprogram är verktyg vi använder för att hitta lösningar på politiska frågor. Politiska ställningstaganden är ytterst etiska ställningstaganden. Bakom varje enskilt politiskt beslut går att hitta en bakomliggande moralisk princip, det som filosofer brukar kalla för den “första principen”.
Denna första princip, som principen att behandla sin nästa som sig själv, är i sin tur för kristna grundad i Jesu egna ord. På så vis finns det en religiös koppling mellan den till synes världsliga frågan om a-kassan och den kristna tron.
Därmed inte sagt att kristendomen har monopol på regeln att man bör behandla sin nästa som sig själv för det är en moralisk princip som tilltalar de flesta, även ateister och människor av annan tro.
Kan vi då vara säkra på att våra beslut verkligen är i överensstämmelse med vad Jesus själv hade gjort? Nej, verkligen inte. Allt är en chansning. Men det fina med vår tro är att det är okej att chansa. Politiskt arbete är som allt annat i livet. Sista biten får man överlåta åt Gud. Nåden är oändlig för den som tror.
