Tre av fyra ministrar i vår nya regering är med i ett kristet trossamfund, skrevs nyligen i Dagen. Har det något samband med den politik som förs? Om det finns ett sådant samband, hur ser det ut? Om det inte finns något samband, vad är då kristen tro? frågar sig Magnus Malm i en kulturdebatt.
Hösten 2013 fick Sverige en ny arbetsmarknadsminister, moderaten och nuvarande finansministern Elisabeth Svantesson. Eftersom hon inte bara var kristen utan dessutom hade bakgrund i Livets Ord, hade jobbat med deras skola och varit kritisk till fri abort, så ringde alla larmklockorna i mediesverige och journalisterna anstormade statsminister Fredrik Reinfeldt med frågor om denna högst komprometterande bakgrund. I Dagens Eko klockan 16.45 den 17 september det aktuella året, svarade han följande:
“Hon har själv betraktat det som en privat tro som hon känner, som inte på något sätt kommer att påverka det ansvar hon har i regeringen.”
Jag vet ingenting om Elisabeth Svantesson eller hennes kristna tro, men Reinfeldts svar väcker onekligen ett antal frågor. I denna tidning rapporterades den 29 november 2022, att tre av fyra ministrar i vår nya regering är med i ett kristet trossamfund. Har det något samband med den politik som förs? Om det finns ett sådant samband, hur ser det ut? Om det inte finns något samband, vad är då kristen tro?
Det tvåvärldstänkande vi vant oss vid som normaltillståndet i vår västerländska kultur, alltså att reducera Gud till privatlivet medan allt annat hanteras utifrån sekulära premisser, hade i den tidiga kyrkan uppfattats som en eftergift för den sedvanliga romerska religionen. Där kunde man tillhöra en valfri sekt utan att det hade några som helst konsekvenser för politiken.
De första kristna förföljdes inte för vad de sa ja till, utan för vad de sa nej till.
I det perspektivet framstod de kristna som trångsynta och intoleranta, som hävdade att om Jesus var herre så kunde inte kejsaren vara det. De kristna förföljdes aldrig för att de trodde på Jesus, det brydde sig kejsaren inte ett dugg om. Folk fick tro vad som helst, bara de offrade till kejsaren. Det var så det multikulturella imperiet politiskt hölls ihop. Och det var just det de kristna vägrade. De förföljdes inte för vad de sa ja till, utan för vad de sa nej till.
Religionen, som vi på 1960-talet fick lära oss skulle dö en naturlig död i takt med vetenskapens och sekulariseringens segertåg, har som bekant återkommit i stor skala på världens alla politiska arenor. Just som vi trodde att det var ett avslutat kapitel körde ett gäng islamister in i Word Trade Center och vi vaknade brutalt upp till en värld där religion spelar roll - på liv och död.
Vilken roll spelar den kristna tron i politiken? För några år sedan medverkade jag i ett ekumeniskt sammanhang med ett bibelstudium om problemen med att dela upp världen i en privat och en offentlig sfär. Jag citerade Reinfeldts yttrande ovan, varpå en kvinna förvånat och irriterat frågade: “Men är det inte bra att det kommer in kristna i riksdagen?” Tyvärr kom jag mig inte för att ställa den självklara och ytterst intressanta frågan: “Varför?”
Mycket har skrivits om den kristna högerns inflytande genom Donald Trump, men låt oss backa bandet till 1980-talet. Då valde stora delar av den evangelikala kristenheten i USA att rösta på en presidentkandidat från Hollywood, där den offentliga hemligheten var att Ronald Reagan stod under stark påverkan av sin fru Nancy som noga följde horoskopens vägledning. Därmed valde man bort en genuint kristen som i hela sitt vuxna liv lett bibelstudier i sin hemförsamling. Valet mellan Reagan och Carter gav en antydan: I valet mellan kristen tro och politik är det politiken som gäller.
På 1980-talet talades det mycket om born again Christians. Jag hade via tidningen Nytt Liv kontakt med amerikanska Sojourners och dess redaktör Jim Wallis. Vi kom att prata om fenomenet “born again” i politiken, varpå han torrt konstaterade:
“Den regering i världen som antagligen har flest born again Christians är Sydafrika (detta var under apartheidregimen). Pentagon är genomsållat av bönegrupper.”
Den tydligaste markeringen av kristen tro kom under George W Bush. Tidningen Newsweek skrev: “Atmosfären i Vita Huset beskrivs av de invigda som genomsyrad av bön. Det har alltid funnits bibelstudiegrupper där, till och med Clinton hade en. Men dessa grupper finns överallt nu, och det är de ledande som anger tonen.” Och tidningen drog slutsatsen: “Denna president, och hans regering, är den mest resolut ‘trosbaserade’ i modern tid, ett projekt som utgår från, stöds och vägleds av förtröstan på Guds timliga och andliga makt.”
Den personliga bakgrunden var att George W Bush i fyrtioårsåldern bröt med ett alkoholmissbruk som hotade äktenskapet. Den avgörande hjälpen i denna förändring fick han i en bibelstudiegrupp han lotsades in i av Don Evans, hans blivande handelsminister. Till Bushs morgonrutiner som president hörde en daglig andakt, där han läste boken Allt för Honom av Oswald Chambers. Sedan följde genomgången av de senaste nyheterna och rapporterna från underrättelsetjänsten.
Och politiken? Några exempel:
- Under sina fem år som guvernör i Texas gav Bush klartecken till att avrätta 152 människor, däribland förståndshandikappade och minderåriga. Siffran är oöverträffad i landets historia. Hans officiella valspråk för kriminalpolitiken var tough love on crime.
- Tidigare skyddade områden i Alaska släpptes fria för oljeexploatering. Till bilden hör även stora skattesänkningar för den rikare delen av befolkningen, nedskärningar i socialhjälp och andra projekt för den fattigare delen av USA.
- Under hans första år som president drog sig USA ur fem stora internationella avtal, bland annat Kyoto-avtalet om att reducera fossila utsläpp. Som Texasguvernör hade han rika möjligheter att odla kontakter med de oljebolag som kom att utgöra en viktig ryggrad i hans kampanjkassa.
- Kriget i Afghanistan, som inleddes för att fördriva de talibaner som nu är tillbaka vid makten.
- Kriget i Irak, på falska uppgifter om massförstörelsevapnen, med katastrofala följder för hela situationen i Mellanöstern. Bland annat med effekten att Irak till stora delar tömdes på sin kristna minoritet.
En av 1900-talets mest inflytelserika teologer, jesuiten Karl Rahner, ger i sin bok Spiritual Exercises en koncis sammanfattning av paradoxen att Kristi efterföljelse samtidigt är djupt personlig och kollektivt förpliktande. Tre slutsatser att be, fundera och samtala över:
1. “Sann efterföljelse av Kristus, vilket innebär ett liv med honom, består i att låta den inre strukturen av hans liv gestalta sig i nya och olika personliga situationer… Denna fortsättning av Jesu liv, som är ny och olika för var och en av oss, måste upptäckas av varje individ i den form som är giltig för honom eller henne. Liksom en historisk situation inte kan härledas från universella historiska principer, så kan inte mitt sätt att följa Kristus härledas från de allmänna normerna för att följa honom. Upptäckten av rätta sättet att följa Kristus är alltid resultatet av ett individuellt personligt beslut.”
2. “Även om Herrens efterföljelse måste förverkligas av varje människa på hennes eget sätt, måste ändå denna efterföljelse ha vissa bestämda egenskaper som markerar det som Kristi efterföljelse. Det måste ha vissa grundläggande drag som alla som vill bli delaktiga i Kristi liv måste inse och i lydnad tillämpa innan de sätter sin personliga prägel på dem.”
3. “Därför är till sist det personliga beslutet och underordningen under en auktoritet, som ligger i Kristi efterföljelse, inte motsatser. Båda dessa attityder representerar oskiljaktiga och konstituerande element i vår samlade överlåtelse till Herren. Samtidigt är deras förhållande till varann som två poler, i ett dialektiskt samspel. Harmonin mellan dem är inte alltid lätt att finna, och inte alltid smärtfri. Snarare är spänningen mellan dem något mycket typiskt för den kristna existensen.”
Alltsedan urkyrkan har den klassiska gudstjänsten innehållit läsningar från Gamla Testamentet och episteltexter, alltså apostlarnas brev. Sedan brukar prästen av tidig tradition säga: “Upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium.”
Då reser sig hela församlingen, för nu kommer själva poängen med alltihop. Jesus från Nasaret träder liksom in i församlingen, när en text från de fyra evangelierna läses. Det är inför den måttstocken som allt i våra liv mäts.
Allt.
