Den samiska kulturen och traditionen är onekligen i ropet. Svenska kyrkan var en av dem som gick i bräschen när de för ett par år sedan inledde en tio år lång försoningsprocess med det samiska folket. Bokmässan i Göteborg hade i år temat Sápmi och i den nya programserien Typiskt samer söker systrarna Magdalena och Hannah Graaf sina samiska rötter. Dessutom väcker regeringens tillsatta Sanningskommission för det samiska folket starka känslor just nu.
Snödrömmar blir den första julkalendern någonsin med samiskt tema, och i ensemblen ingår flera personer som själva har samiskt påbrå. Berättelsen är till stor del inspelad i Kåbdalis i Norrbotten och kretsar kring en sydsamisk familj som driver en skidanläggning. Men i år riskerar de att tvingas sälja eftersom det inte kommer någon snö. Överallt i landskapet runtomkring ligger snön tjock och vit, men på just deras berg förblir det deppigt, grönt och brunt.
Systrarna Ristin (Ellá Márge Nutti) och Aila (Hedvig Ågrén), gör förstås allt de kan för att hjälpa sin mamma och morbror att behålla affärsverksamheten tillika släktarvet Gavmofjäll.
Efter att ha sett de fyra första avsnitten kan jag konstatera att andligheten får ta stort utrymme, vilket är lite ovanligt för en julkalender, eller ett barnprogram på Svt överhuvudtaget. Nog för att förra årets kalender, Trolltider, innehöll både magi och osynliga vättar och troll, men detta blir liksom mer på riktigt eftersom det handlar om människor och inte sagoväsen.
Det konstaterar också manusförfattaren Annica Wennström, som själv är same, i en intervju med Svt: “Det är en samisk verklighet, den är ju inte magisk för oss utan den finns på riktigt. Vi delar ju markerna med annat folk och annat väsen, och vi respekterar dem.”
Bland annat möter huvudrollsinnehavaren, storasyster Ristin, sin döda mormor i en dröm. Av henne får hon ett uppdrag som ska rädda vintern. Mormodern håller en lysande kristall i sina händer, och dessa ädelstenar blir också starkt lockande för kommunalrådet Lena (Christine Meltzer). Systrarna offrar torkat renkött framför några stenar och får lära sig om hur man följer himlens stjärnor.
Både kontakten med avlidna släktingar och offergåvor är en del av samisk tradition och andlighet.
[ Systrarna Graaf: Vår samiska mormor var synsk ]
Det är vågat av Svt att låta andligheten ta plats och på detta sätt öppna upp för de stora frågorna. Barn har rätt till andlighet, det står till och med i barnkonventionen, och kan det starka intresset för den samiska kulturen öppna upp för vidare frågor är det säkert bra.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om man hade framställt den kristna andligheten på samma okritiska sätt. Men vem vet, efter skildringen av polisen Sara i Tunna blå linjen är kanske ingenting omöjligt? Tänk om vi i nästa års upplaga av julkalendern fick följa en familj som firar en kristen jul? Hade inte det varit festligt! Jesusbarnet och mysteriet med stjärnan - där har vi ett förslag på passande arbetstitel.
[ Fredrik Wenell: Längtan efter barndomens magiska jular förstärker ensamheten ]
