När Magnus Persson 2019 blev arbetsbefriad från församlingen United och anklagad för osunt ledarskap, ville han inte prata offentligt. Nu, snart fyra år senare, är han inspiratör för EFS och aktuell med boken Helkyrklighet. Dagens Malina Abrahamsson har mött honom för ett samtal om det som har varit.
UPPSALA. I ett av mina gamla skrivhäften finns en anteckning: “Magnus Persson är SÅÅ ROLIG, han borde bli ståuppkomiker!!”.
Jag är sexton år gammal och befinner mig på Karisma Centers nyårskonferens “Passion – living with a purpose”. Magnus Persson är en av seminariehållarna och inför en fullsatt sal på Älvsjömässan levererar han oneliners i ett tempo och med en humor som jag inte är van vid. Hela seminariet handlar om att växa som människa och ta rygg på dem man beundrar. Lektion nummer ett: Ha inte ett slappt handslag! Lektion nummer två: “Om den du vill bli som, gillar bilar – jamen lär dig då allt om bilar!”
Många år senare besöker jag pingstförsamlingen United i Malmö, som Magnus Persson har grundat. Vid tiden för mitt besök har de rört sig bort från att sjunga Tina Turners “Simply the best” som lovsång, och utforskar istället arvet från Martin Luther. Killarna i lovsångsteamet har fortfarande skinnjackor och stylade frisyrer, men de har också börjat göra korstecken, som på kommando.
Nu, i november 2022, sitter Magnus Persson mitt emot mig i ett konferensrum i Ärkebiskopsgården i Uppsala. Han har just haft ett möte med samverkansrådet i Svenska kyrkan och ska snart vidare till ett lanseringsevent för sin bok. Boken Helkyrklighet är en teologisk utläggning om hur kyrkan kan berikas av olika traditioner utan att berövas sin egen, och är starkt präglad av Magnus Perssons egen andliga resa från pingstpastor till präst. Om den vill han gärna berätta. Men det går inte att göra utan att också nämna det som har varit smärtsamt: att hans ledarskap har sårat människor längs vägen.
Han säger att han är nervös.
* * *
För att förstå Magnus Perssons resa måste man förstå hans person. Eller kanske snarare hans närvaro. Den som gör att han skulle kunna sitta helt tyst i hörnet av ett rum och ändå märkas. Folk skulle ändå förhålla sig till honom, ändå söka hans blick.
Jag frågar om han själv vet om att han har den inverkan på sin omgivning.
Han nickar.
– Ibland vill jag bara krypa under bordet, som för att säga “Jag är inte här”.
– Alla människor har ett läckage, en osäkerhet som påverkar andra, och jag har lärt mig att människor omkring mig plockar upp signaler och undrar: “Är han irriterad nu?”. Bakåt i tiden fanns det nog en frestelse för mig att använda det på ett felaktigt sätt.
Hur då?
– Ja, jättebra fråga. Det är väldigt komplext, det sker oftast via autopilot.
– Men jag inser också att jag ibland påverkar omedvetet. En osunt stark ledarkultur gör att folk hela tiden försöker läsa av ledaren – och se till att han är nöjd. Det blir ett sorts medberoende.
* * *
Några dagar före intervjun med Magnus Persson deltar jag vid konferensen Livsväg där han leder en lovsångsmässa. I betraktelsen inför syndabekännelsen betonar han evangeliet: I oss själva är vi ingenting, vi kan inte leva upp till lagen, men med Guds nåd är vi friköpta, rättfärdiggjorda. Han är en lysande kommunikatör. Ju längre tiden går, desto mer entusiastisk blir han. Rösten stegras och när den når sitt crescendo, skulle församlingen i vilken frikyrka som helst ha jublat. Men det här är EFS och responsen är inte lika direkt. Till slut utbrister Magnus:
– But come on somebody in here!
Då klappar några i händerna, två personer tjoar litegrann.
Det slår mig att Magnus Persson visserligen har bytt kyrkligt sammanhang, men att han inte lagt sig till med ett typiskt svenskkyrkligt tilltal. Han är fortfarande sig lik. Pingstpastorn är kvar.
Det i sig understryker det han vill säga med sin bok Helkyrklighet.
– Jag är inte ute efter att bygga en gemensam kyrka, men jag önskar att olika kyrkor och fromhetstraditioner skulle erkänna att vi, var och en för sig, inte har Guds fullhet. Jag önskar att det skulle finnas en öppenhet inför bidrag från andra kyrkor och en vilja att frimodigt dela med sig, säger han när vi ses i Ärkebiskopsgården.
– I luthersk tradition har man ofta betonat den objektiva och dogmatiska sidan av tron, vilket riskerar att göra kyrkorummet till ett klassrum. Det kan bli rationellt och kallt som i ett kylskåp. Motreaktionen på det kan bli en upplevelsekristendom som till slut gör oss utbrända i jakten på nästa stora andliga upplevelse. Det blir motsatsen till kylskåp – bastu! Och du vet hur det är i en bastu. Det är trångt och varmt och till slut måste du öppna dörren för att svalka sig och få lättare att andas.
Folk brukar beskriva mig som väldigt driven och stark. Men det finns en jättestor baksida: massa osäkerhet, massa svaghet. Självförhärligande och självförakt är ofta två sidor av samma mynt.
— Magnus Persson
Du skriver att helkyrklighet handlar om att omfamna paradoxer, både i kyrkan och i oss själva. Vilka paradoxer i dig har du behövt omfamna?
– Ja, hur lång tid har vi? skämtar Magnus Persson.
– Vi måste förstå att världen och människor är komplexa. Om vi tar mig som exempel – folk brukar beskriva mig som driven och stark. Men det finns en jättestor baksida: massa osäkerhet, massa svaghet. Självförhärligande och självförakt är ofta två sidor av samma mynt.
Var kommer din osäkerhet ifrån?
Magnus Persson tvekar.
– Den har nog med mitt bagage att göra.
* * *
Magnus Persson föddes i skånska Hörby 1973. Hela familjen var aktiv i pingstkyrkan, som enligt sin hemsida i dag är “ett andligt kraftcenter för Mellanskåne”. I historiebeskrivningen på samma sajt nämns Magnus Persson som “en av församlingens egna som gått ut i stark tjänst för Gud”.
Redan som åttaåring deltog han i de vuxnas bönemöten och fick ta emot profetiska hälsningar om att han en dag skulle få göra stora saker för Gud. Han säger att han tidigt blev medveten om en sorts kallelse – som han försökte rymma ifrån.
I övrigt är han förtegen om sin barndom, konstaterar bara att mycket handlade om att jaga bekräftelse.
Han var tretton år när han noterade vilket som var det tuffa gänget och gjorde sedan allt för att få hänga med dem.
Du har tidigare beskrivit dig själv som en slagskämpe under den här tiden.
– Man ska inte överdriva åt något håll, men det var ganska vilt. Sedan får vi ha i åtanke att detta var lilla Hörby för 35 år sedan. Det var killar på epa-traktorer, och inte det som vi tänker på när vi säger gäng i dag.
– Men egentligen tror jag att allt det där handlade om ett sökande efter Guds blick.
Kände du dig inte älskad av Gud?
– Nej, djupast sett hade jag nog inte förstått Guds kärlek.
* * *
När Magnus Persson ska beskriva stegen i sin andliga resa brukar han göra det med tre ord på bokstaven R: radikal, relevant och reformatorisk.
Som 17-åring bröt han med sitt umgänge och återvände till den Gud han alltid trott på. Trots att han egentligen var för ung, kom han in på Bjärka-Säbys fyra veckor långa teamträningsskola. Med radikal menar han tiden efteråt då han skickades ut i ett team med andra unga för att predika.
Så småningom startade han organisationen New Generation, vars eventverksamhet nådde sin kulmen i och med “Rock the Globe” där Magnus Persson hälsade 10 000 ungdomar välkomna till en 27 timmar lång gala för Jesus. I en intervju i Världen Idag har Magnus Persson sagt att han i efter hand “spydde på sin egen självupptagenhet”.
Vid millennieskiftet startade han sedan United - kyrkan i Malmö som snabbt fick rykte om sig att vara något helt nytt. Det var fräscht, snyggt och producerat långt före andra kyrkor gjorde samma sak. Man ordnade fester och hade “After Church” på puben. I en artikel från Budbäraren återges hur någon på en gudstjänst säger: “Kyrkan är full av en massa traditioner, men helt ärligt, vem vill ha ett frimärke på tungan som oblat?” och möts av skratt och applåder.
Magnus Persson blir generad över vissa av de här sakerna i dag. Ivern att vara relevant gick för långt, konstaterar han.
– Redan 2008, mitt under ytlig framgång, hamnade jag i någon sorts livs- och troskris.
– Jag tror att en kyrka med ett väldigt tillväxtfokus funkar ungefär som en start-up som blir ett börsnoterat bolag. Jag har vänner som är i den branschen och de har sagt: “Det var jättekul i början – vi var ett gäng, vi hade kul, vi trodde på idén, men sedan började vi växa och så blev vi börsnoterade. Från den stunden handlade det bara om kvartalsrapporter och om att leverera tillväxt.” Där någonstans börjar du glida bort från det som är själen i företaget.
Du har berättat tidigare att det var en vittnesbördskväll i United som blev droppen för dig; en efter en gick fram och berättade hur tacksamma de var för United, men få nämnde Gud. Var det så?
Magnus Persson tvekar, säger att han har börjat tvivla på sin egen historiebeskrivning.
– Det finns sådana avgörande ögonblick, men det var ju en längre process. Det är så lätt att göra saker definitiva när man ska återberätta den här resan.
Han reflekterar vidare:
– Det kan bli så viktigt att sätta ihop en bra story, ibland till den grad att gränsen mellan sanning och lögn passeras.
Jag hajar till och Magnus Persson förklarar:
– Former är formativa. Och när framgång är så viktigt, blir det lätt att man ljuger, särskilt om siffror. Det är som att det blir gängse, helt okej. Under United-tiden kunde jag frisera redan bra siffror. Om det var 253 personer på en samling, blev det snabbt 300 när vi sedan berättade om det. Min ursäkt var nog “Jag överdriver lite ibland”, men då påpekade min fru och andra: “Nej, det är ingen överdrift, det är lögn”.
Magnus Persson säger att det som fick honom att inse vad han höll på med, var Jesu ord: Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?
Han, som aldrig gick klart gymnasiet, började läsa kyrkohistoria och teologi. Och om söndagsmorgnarna smög han iväg på mässa i Svenska kyrkan innan han på eftermiddagen tog på sig kavajen och predikade i United. Det här var början på det tredje steget i hans andliga resa – längtan efter reformation.
– Jag minns en mässa där jag efteråt gick fram till prästen och sa: “Vilken fantastisk mässa”. Jag kommer aldrig glömma hans respons. Lite förvånad konstaterade han: “Jaha, ja det var bara en vanlig mässa”.
– Det finns något djupt vilsamt i ett sådant förhållningssätt. Allt behöver inte vara episkt eller ständigt recenseras. När jag i dag talar om helkyrklighet är det egentligen en helad kyrka jag är ute efter. Också på ett personligt plan.
* * *
Resan som Magnus Persson ledde församlingen United in på innebar att de steg för steg närmade sig luthersk teologi och en liturgisk gudstjänst. Ikoner plockades fram, de firade nattvard allt oftare och Magnus Persson avstod från att utföra barnvälsignelser. 2018 blev församlingen ansluten till EFS. Samtidigt ansökte de om associativt medlemskap i Pingst, vilket de nekades.
I januari 2019 blev Magnus Persson prästvigd. Kort dessförinnan hade han gått ner i arbetstid i United för att också kunna vara inspiratör för EFS nationellt.
I mars 2019 skickade styrelsen i United ut ett brev till församlingen där man uttryckte tacksamhet över Magnus Perssons tjugoåriga tjänst och förkunnelse, och erkände den positiva förändring som skett de senaste åren, samtidigt som man påpekade att man “genom historien haft en osund ledarskapskultur med bristande herdeskap och beteenden som sårat medlemmar”. Brevet hade föregåtts av krismöten. En anställd var sjukskriven. I samband med brevutskicket kom styrelsen överens med Magnus Persson om att han skulle avsluta sin tjänst. Han blev arbetsbefriad samma dag.
Tidigare församlingsmedlemmar riktade under den här perioden också offentlig kritik mot Magnus Perssons ledarskap. De anklagade honom för att ha agerat lynnigt – upphöjt någon ena stunden för att i nästa stund skälla ut samma person. De vittnade om härskartekniker och en “excellence-kultur” som knäckte människor.
Jag ringer upp en tidigare medlem som berättar att de höga kraven gällde allt från “stämningen i rummet” till behandlingen av kyrkans pastorer. Magnus Persson ska exempelvis ha uttryckt besvikelse över att församlingen inte visat honom tillräcklig uppskattning.
Nu säger Magnus Persson att han visst kände sig uppskattad.
Rent konkret ska det ha varit folk som hämtade dig på flygplatsen, och städade er lägenhet medan du var borta på resor.
– Nu var det ju inte så att någon regelbundet städade vår lägenhet. Men absolut, vi fick nog hjälp vid några tillfällen, det fanns en sådan kultur. Och om någon körde mig till flygplatsen, med det schemat som vi hade, var det kanske inte så konstigt. Men ja.
– Detta är tio år tillbaka i tiden, men absolut, nog tog vi intryck av en internationell megakyrkokultur som sa att man skulle göra livet lätt för pastorn.
Tidigare medlemmar i församlingen som Dagen har pratat med beskriver hur det var som värst inför större event. De gästande predikanterna skulle hämtas, gärna i nytvättade och nystädade bilar, och Green Room, där predikanterna skulle sitta efter gudstjänsterna, skulle vara ordnat till perfektion. En tidigare medlem minns konferensen United Open 2010 då Magnus Persson eftermiddagen före gick sin rond för att säkerställa att allt såg bra ut. I samband med det ska han ha sagt “Det kan inte se ut så här, vi måste göra något åt golvet och måla om toaletterna”. Församlingen fick hugga i och jobba hela natten.
Jag frågar Magnus Persson om detta. Han minns inte det specifika tillfället, men medger att det inte låter osannolikt.
– Vi levde under talesättet “Good is not enough if better is possible”, och ville hela tiden att folk skulle bli imponerade av oss. I efterhand kan jag tänka: Hur orkade vi hålla på så där?
Men du var ändå drivande i det?
– Ja.
– Tyvärr pressade det många alldeles för hårt, brände ut många och sårade många, säger Magnus Persson, men lägger också in en brasklapp:
– Det är samtidigt dubbelbottnat. Vissa människor tyckte att detta var den bästa tiden i deras liv. Det finns något härligt i att vara del av en stark arbetsgemenskap, men problemet blir att vi lätt sätter vår identitet i arbetsgemenskapen i stället för i Kristus. Dessutom är det bara möjligt att jobba så hårt när man är ung och singel, så fort man får barn och jobb går det inte.
Vilket ansvar har du som arbetsledare och chef?
– Jag har jättestort ansvar och känner en stor, allvarsam ånger och skuld. Jag kan inte skylla på någon annan. Det var jag som var ansvarig. Naturligtvis bidrar många till den kulturen, men det finns ingen ursäkt.
Vad känner du skuld över?
– Hur det har drabbat människor. Att det som skulle vara platsen där du kan bli hel, upprättad, lära känna Jesus, blev platsen där du gick sönder.
– Jag har lagt stora förväntningar på andra och kunnat uttrycka besvikelse om de inte har nått förväntningarna, vilket egentligen var en projektion av det som jag själv kämpade med: Har jag levt upp till förväntningarna? Har jag gjort någon besviken? Det kan låta som att jag hade en otrolig omsorg om andra, men det bottnade nog mest i en rädsla att själv uppfattas som misslyckad.
Priset var för högt. Unga människor blev andligt utbrända och utnyttjade, samtidigt som vår framgång hyllades och lyftes som ett exempel i kristenheten.
Vad ångrar du från den här tiden?
– Jättemycket. Det är fortfarande känslomässigt för mig att tala om. Jag ångrar att vi blev så fångade av tillväxtkulturen. Egentligen var det bara en massa oneliners som formade den. Och priset var för högt. Unga människor blev andligt utbrända och utnyttjade, samtidigt som vår framgång hyllades och lyftes som ett exempel i kristenheten.
* * *
Under våren 2021 publicerade den amerikanska tidningen Christianity Today podcastserien “The Rise and Fall of Mars Hill” där pastorn Mark Driscoll stod i centrum. Han lyckades bygga en megakyrka i Seattle, men anklagades för misogyni och fick avgå. När Joel Halldorf analyserade detta i Dagen skrev han:
“Det spelar ingen roll hur många som bränner ut sig eller körs över i verksamheten så länge kyrkan fylls på med nya människor. För i väckelsesamfunden gäller denna regel: Fulla kyrkor förlåter en myckenhet av synder. I Driscolls fall är det tydligt hur samma egenskaper som gör honom framgångsrik också orsakar problem. Kraften och karisman har en mörk baksida i form av vrede, högmod och brutalitet.”
Magnus Persson säger att det finns saker som han känner igen i Joel Halldorfs beskrivning. Han har själv påtalat samma sak, inte minst utifrån sin egen erfarenhet, och tycker att det är viktigt att tala ärligt och öppet om de här sakerna, säger han.
– Jag hade mycket av det som premieras i den här typen av kyrkliga sammanhang: lätt att formulera mig, förmågan att ta ett rum. Risken med att vara en karismatisk person är att du blir manipulativ, du lär dig att trycka på vissa knappar och sätta det i system.
Upplever du att du har gjort det? Att du varit manipulativ?
– Det är en väldigt bra fråga, säger Magnus Persson och blir tyst ett slag.
– Jag tror att det finns en risk att man förväxlar medel och mål, så att till och med Gud blir ett medel i stället för ett mål.
Blev det så för dig?
– Ja, det har varit väldigt mycket så.
– Sedan kan man diskutera medvetandenivån. Men jag har förstått i min bearbetning att de goda och älskvärda människor runt omkring mig har uppfattat mig som manipulativ, bakåt i tiden.
När du inspireras av ett sammanhang där de säger “Magnus, din frustration är en gåva, den känneteckar en bra ledare” kunde det spä på en känsla av att frustration egentligen var något bra.
Stämmer det att du också kunde brusa upp, att du hade ett hett temperament?
– Ja, speciellt under den tiden. Tyvärr. Det är bara något som är djupt beklagligt och något som jag känner mig ångerfull inför. Det jag säger nu är inte för att ursäkta mitt beteende, utan för att förklara: När du inspireras av ett sammanhang där de säger “Magnus, din frustration är en gåva, den kännetecknar en bra ledare” kunde det spä på en känsla av att frustration egentligen var något bra.
Gick frustrationen ut över dina medarbetare?
– Ja, jag är rädd att den gjorde det.
Tidigare medlemmar har sagt till mig att de har förståelse för att kulturen i United blev skadlig även för dig. Men deras invändning är att du visserligen bett om ursäkt generellt, men inte gjort det till människor personligen. Delar du den bilden?
– Nej. Men det är också så här: När du har sårat någon kan du inte begära att bli förlåten, utan det är en process. Det finns mer att göra och flera att möta när tiden är mogen.
Men du har sökt upp människor i efter hand för att be om ursäkt?
– Absolut.
* * *
När Magnus Persson tittar tillbaka på de första åren i United, återkommer han till att han försökte leva upp till “myten om sig själv” som en andligt stark visionär med tydliga svar. Det gjorde att han blev “inkrökt i sig själv”.
– Jag frågade mig hela tiden “Vad tycker han eller hon om mig?“. Till slut kretsar hela världen runt dig själv, och vem står ut med det?
Han förklarar att det var i mötet med Martin Luthers och Carl Olof Rosenius skrifter som han insåg att han gjort sig skyldig till ett brott mot det första budet: Han hade försökt ta Guds plats.
De här upptäckterna ledde till att United på kort tid gick från att vara pingstkarismatiska till att betona Luther. Varför gjorde du inte den här resan på egen hand utan tog med hela församlingen?
– Frågan kom upp: Är det min resa eller vår resa? Det kändes förmätet att säga att det bara var min resa, och alla i församlingsledningen var överens om att vi gjorde det tillsammans.
Vi trodde att allt skulle bli bra bara vi förändrade oss, men vi borde ha tagit det lugnare och bearbetat de sår jag redan hade skapat. Vi förstod inte vidden av hur dåligt vissa hade mått.
Er resa gjorde att många lämnade församlingen. Hur var det?
– Smärtsamt, men det var nog delvis väntat eftersom vi innehållsmässigt och uttrycksmässigt så tydligt lade om kursen.
– Men i efterhand har jag insett att den här processen gick för snabbt. Vi trodde att allt skulle bli bra bara vi förändrade oss, men vi borde ha tagit det lugnare och bearbetat de sår jag redan hade skapat. Vi förstod inte vidden av hur dåligt vissa hade mått, och borde ha lyssnat bättre. Även om jag är tacksam för den nya inriktningen som församling tog, kan jag vara efterklok och tänka: Vad hade hänt om jag börjat jobba med mig själv tidigare?
---
Fakta: United
Grundades som pingstförsamling av Magnus Persson vid millenieskiftet. Hade som mest 600-800 medlemmar.
Anslöt sig 2018 till EFS, som är en missionsrörelse inom Svenska kyrkan. Begärde samtidigt utträde ur pingst.
EFS-föreningen United finns kvar, men har bytt namn till Fridhemskyrkan och har 25 medlemmar. Präst är Magnus Tunehag.
Ett hundratal personer, inklusive barn, som tidigare var med i United, har startat pingstförsamlingen Centrumkyrkan i Malmö.
---
Magnus Persson började gå i regelbunden själavård 2014, men ser nu att han hade behövt någon att prata med, långt innan dess.
– Samtidigt kan jag ibland känna “Du kan inte anklaga mig för att vara en cirkushäst när ni skapat en cirkus”. I frikyrkan är vi ofta alldeles för snabba på att bekräfta och upphöja unga och nyomvända människor.
– Jag var ung när jag var ute och härjade. Jag var ung när jag kom in i kyrkan. Jag var väldigt ung när jag fick stora plattformar. Jag var ung när jag startade en församling med andra unga människor. Jag hade önskat att jag hade haft så mycket mer mognad. Framför allt hade jag önskat att någon hade bromsat mig och fått mig att inse att jag egentligen behövde bli hel.
De senaste åren har Magnus Persson fått jobba mycket med sina egna begränsningar, säger han.
– Jag vet att framgång är en “trigger” för mig. Tidigare bad jag för att bli framgångsrik, men nu ber jag att mitt hjärta inte ska förledas. I dag vet jag att makt snabbt kan korrumpera de bästa av intentioner.
* * *
Många sammanhang jag predikar i idag är små och det är ingen som gör vågen eller rullar ut röda mattan när Magnus Persson kommer in. I går hade jag en mässa för 13 personer, det var helt underbart.
— Magnus Persson
Vi rör oss ut från Ärkebiskopsgården och in mot domkyrkan. Magnus Persson drar sin rullväska bakom sig och jag påminns om att han alltid verkar vara på resande fot, ständigt leva i högt tempo. Men själv säger han att han inte alls är lika högpresterande som förut.
– Jag har funnit en annan vila och glädje. Många sammanhang jag predikar i i dag är små och det är ingen som gör vågen eller rullar ut röda mattan när Magnus Persson kommer in. I går hade jag en mässa för 13 personer, det var helt underbart.
Du tycker på riktigt att det är underbart?
– Det är klart att jag arbetar för att det ska komma fler på mässorna, men jag har upplevt en rikedom som inte har med siffror att göra.
Vissa skulle nog tänka att du nu bara bytt arena och vill göra karriär i Svenska kyrkan.
– Ja vissa kanske tänker så, men jag tänker inte längre i termer av karriär. Jag skulle kunna fortsätta det jag gör nu, tills Jesus kommer tillbaka. Jag får ofta frågan: Vad siktar du på? Men måste man sikta på något?
– Sedan är jag ju visionär, lägger Magnus Persson till och tittar upp mot domkyrkans valv.
– Tänk att få se Guds kyrka leva igen! Med det menar jag inte att den är död, men jag tror att ännu fler kan få upptäcka skatterna som finns i Kristi kyrka.
Magnus Persson säger att han i dag har olika skyddsmekanismer – närmast klosterliknande rutiner för ande, kropp och själv – för att inte falla tillbaka i gamla mönster kring att jaga framgång. Han tycker att det låter skrytigt att rada upp dem, men nämner själavård och daglig självreflektion i aftonbönen som två exempel.
– Sedan hjälper det att komma ihåg att jag är syndig, dödlig, och att mina motiv alltid är grumliga, tillägger han.
Du har gått igenom flera faser i ditt liv. Finns det tillfällen då du tvivlat på Gud och velat ge upp allt som har med tron att göra?
– Jag har inte tvivlat på Gud, men däremot på min egen förmåga. Gång på gång har jag fått komma tillbaka till att Gud inte främst är min uppdragsgivare, utan min far.
– Jag är själv morfar och träffade mitt barnbarn Björn för några veckor sedan. Han kan rita 100 teckningar till mig och det är jättefint, men ingenting slår när han blir stilla och lägger sitt lilla huvud mot mitt bröst, säger Magnus Persson.
Hans ögon fylls med tårar.
– Likadant är det med Gud. Det finns ingenting vi kan göra för att glädja Gud mer än att bara vara till för honom. Det är ju egentligen elementärt, men det har blivit väldigt starkt för mig.
Känner du dig älskad av Gud i dag?
– Ja, det gör jag.
---
Fakta: Magnus Persson
Ålder: 49 år.
Bor: Malmö.
Familj: Gift med Gunilla. Barnen Johanna, Caroline och Philip. Barnbarnen Björn och Hiro.
Gör: Präst, författare, inspiratör för EFS, driver podden Re: Formera.
Aktuell: Med boken Helkyrklighet (EFS Budbäraren).
---