Luciadagen står för dörren. Dagens recensent Evelina Lundkvist har läst den norska författaren Vetle Lid Larsens roman Lucias sista resa. Hon lockas av dramatiken, ser en glimt av “en kraft större än döden”, men lyckas inte komma karaktärerna nära.
De flesta av oss har en relation till Lucia. Då är det oftast den vitklädda lucia i midvintertid: med ljuskrona, sång och hela hennes brokiga entourage. Kanske har några fått höra de sägner som omger hennes martyrskap i skolan?
I Lucias sista resa broderas berättelsen om vår huvudperson ut över både rum och tid där verklighet och fiktion fogas samman. Jag möter den unga Lucia på en resa till Rom med sin sjuka mor. Där rörs hon av de kristnas tro och gemenskap som också väcker något hos henne. Tillbaka hemma i Syrakusa på Sicilien vägrar Lucia senare att gifta sig med den man hon är lovad till, vilket är det som gör henne sårbar för att bli angiven och dömd för sin tro. Efter hårda straff avrättas hon år 304. Redan då är människor tagna av hennes integritet och ljus. Hennes liv vetter mot något större. Härifrån blir Lucias mumifierade kropp och andras intresse av den, det karmosinröda band jag följer till bokens slut. Män och kvinnor ljuger, stjäl, slåss, reser hundratals mil och är till och med beredda att dö för hennes skull.
Författaren väjer inte för något. Kanske är det enda sättet att berätta som ger rättvisa åt människans grymhet?
Lucias sista resa är resultatet av fem års svällande efterforskningar. Författaren, journalisten och Stavangersonen Vetle Lid Larssen både utbildar och engagerar mig när han berättar sig genom de århundraden som skiljer helgonets liv från vårt. De särpräglade karaktärerna är många och fler än: den norske soldaten Halldor, författaren Dante Alighieri, mecenaten Anna Notara, syster Diamante och kriminalpolisen Cilfone. Till och med städerna dom bor och besöker (som Syrakusa, Konstantinopel och Venedig) framträder nästan som personer i och med all tid vi spenderar där. Tidigt i läsningen är det mycket råhet och våldsamma skildringar att vada igenom. Ett exempel är belägringen av Syrakusa under 800-talet som får mig att vilja att slå igen pärmarna av äckel. Författaren väjer inte för något. Kanske är det enda sättet att berätta som ger rättvisa åt människans grymhet?
Varken Gud eller det goda lyser klart i boken, till och med aktningen för Lucia känns ofta solkig av andra motiv. Den unga Lucias röst låter Lid Larssen heller inte ge uttryck för den övertygelse som jag hört om hos andra som går i döden för sin tro. Samtidigt skildrar boken ofta personers möte med reliken som en oväntad kontakt med det transcendenta. En glimt av en kraft större än döden, som är något annat än det jordiska förvridna och såriga dom själva står i.
Det är kapitel på kapitel av fascinerande livsöden, ändå har jag svårt att komma någon enda av dem nära. Ännu svårare är det att ömma för de verkligt osympatiska personerna. Samtidigt är det deras tankar, ambitioner, handlingar och skuggsidor som ger romanen kropp och tempo. Boken är dramatisk, full av äventyr. Den är bitvis komisk med situationer som får mig att undra hur absurd verkligheten kan vara. Den planterar ledtrådar och landar i vad som påminner om en pusseldeckare.
Det här bandet av berättelser öppnar dörrar till långt fler rum än jag hinner undersöka, trots det lämnas jag med en känsla av att vilja ha mer. Mer av att få lära känna den europeiska historien, men också av det skrivande som väcker den till liv. Lid Larssen skicklighet i att väva samman de båda fångar mitt intresse och jag hoppas att fler av hans titlar översätts till svenska. Hursomhelst kommer årets firande, den 13:e december, att ha en helt annan klangbotten för mig.
[ Horace Engdahl sågar den nya luciasången ]
---
Fakta: Lucias sista resa
- Författare: Vetle Lid Larsen
- Förlag: Polaris (598 sidor)
- Genre: Historisk roman
---
